Socio(b)log

Av: Juho Härkönen  De senaste årtiondena har fler blivit sambos istället för att gifta sig, antalet separationer har ökat och bonusfamiljer och växelvis boende har blivit vanligare. Barn är en del av många av de här allt vanligare familjeformerna och förändringarna i familjen.

Under 2000-talet har andelen barn med en ensamstående mamma redan från födseln, varierat mellan mindre än 5% i stora delen av Europa till cirka 15% i Storbritannien och USA. Av dem där båda föräldrarna var närvarande i barnets liv när de föddes, fick omkring 10% av de italienska eller spanska barnen senare uppleva en separation mellan föräldrarna. Motsvarande siffra för Sverige är 28% och upp till 40% i Frankrike och USA. Ytterligare 5-15% av barnen med separerade föräldrar lever i varierande utsträckning beroende på land, i familjer med en bonusförälder inom 6 år (Andersson et al., forthcoming).

Oavsett om barnen upplever en separation eller inte, har det alltid varit av allmänt intresse hur bonusfamiljer och växelvis boende påverkar barnens välbefinnande och deras skolprestationer. Starka åsikter har uttryckts både av dem som menar att det sett till barnen är bäst att växa upp med sina biologiska föräldrar, och av dem som tror att alternativa familjeformer är lika bra. Årtionden av forskning har visat sig ge delvis stöd för båda de här perspektiven.

Barn vars föräldrar separerar slutar att bo med båda sina föräldrar, och lämnar ofta även sitt tidigare hem. Separationen kan innebära att barnens ekonomiska levnadsstandard blir sämre, och i allmänhet vara en ovälkommen upplevelse präglad av konflikter mellan föräldrarna, av sorg och anpassning till den nya situationen – både för barnen och för deras föräldrar. Eftersom separationer ofta är en process som börjar långt innan dess att föräldrarna går skilda vägar, kan förändringarna för barnen bli tydliga långt före dess att den inträffar. I de fall det förekommer konflikter mellan föräldrarna, vårdnadstvister eller annat kan separationen också fortsätta att ha efterverkningar långt därefter.

Trots de här förändringarna klarar många barn av den nya situationen relativt väl. För majoriteten av barnen har en separation mellan föräldrarna inte några långvariga effekter på vare sig det psykiska välbefinnandet, skolprestationer eller sociala relationer. Ändå reagerar barn sinsemellan väldigt olika på separationer. Vissa barns välbefinnande kan få sig en kraftig törn, och de kanske aldrig kan återhämta sig fullt ut. För andra kan separationen vara en väg ut ur en stressig familjesituation präglad av konflikter eller till och med våld.

Samtidigt är andelen barn som mår sämre av separationer i allmänhet större än de som mår bättre av dem. Effekterna är oftast negativa om separationen sker i en familj med låg konfliktnivå, och generellt oftare positiva när den sker i en familj med hög konfliktnivå (Härkönen et al., 2017).

Att föräldrarna separerar är ofta bara en av de förändringar i familjen som går igenom. Att gå igenom flera förändringar kan i sig vara stressigt och negativt för barnets välbefinnande. En tolkning av detta är att stabiliteten i familjestrukturen är viktig, oberoende av hur familjestrukturen ser ut. Andra forskare har varit mer skeptiska till detta och exempelvis sett att barn födda med en ensamstående mor mamma det bättre i de fall då den biologiska pappan i ett senare skede tar plats i familjen, istället för en styvpappa. I allmänhet har barn i styv- eller bonusfamiljer ett lägre välbefinnande än de barn som varaktigt bor med sina biologiska föräldrar. Ibland är dessa barns välbefinnande också lägre än hos barn som bor med en ensamstående förälder (Härkönen et al. 2017).

Barn till separerade föräldrar tillbringar i ökande utsträckning tid med båda sina föräldrar. I många studier har man också sett att barn med växelvis boende mår bättre än de som bor hos endast en av föräldrarna (t ex Turunen 2016). Samtidigt är det inte den bästa lösningen i alla enskilda fall – gemensam vårdnad kan påverka barnen negativt om föräldrarna fortsätter att ha en hög konfliktnivå.

Det är inte troligt att vi kommer se en återgång till stabila familjer som bildas kring ett par och deras biologiska barn. Det är viktigt att kännas vid de konsekvenser som olika former av förändringar i familjen kan få för barn. De här förändringarna fortsätter att påverka barnen, trots att olika familjekonstellationer har blivit vanligare och allmänt accepterade. Samtidigt är det lika viktigt att förstå att de här konsekvenserna inte alltid är negativa. De effekter som olika familjekonstellationer har på barns välbefinnande är komplexa. Det gör det svårt att formulera rekommendationer till beslutsfattare och andra, men att erkänna den här komplexiteten är nödvändigt för att förstå hur barn påverkas av familjeförändringar på ett realistiskt sätt.

Referenser

Amato, P. R. (2010). Research on divorce: Continuing trends and new developments. Journal of Marriage and Family, 72(3), 650–666.

Andersson, G., Thomson, E., & Duntava, A. (forthcoming). Life-table representations of family dynamics in the 21st century. Demographic Research.

Erman, J., & Härkönen, J. (2017). Parental separation and school performance among children of immigrant mothers in Sweden. European Journal of Population, 33(2): 267-92.

Härkönen, J., Bernardi, F. and Boertien, D. (2017). Family dynamics and child outcomes: an overview and open questions. European Journal of Population, 33(2): 163-84.

Mariani, E., Özcan, B., & Goisis, A. (2017). Family trajectories and wellbeing of children born to lone mothers in the United Kingdom. European Journal of Population, 33(2): 185-215.

Thomson, E., & Eriksson, H. (2013). Register-based estimates of parents’ co-residence in Sweden, 1969-2007. Demographic Research 29, 1163-86.

Turunen, J. (2016). Shared physical custody and children’s experience of stress. Stockholm Research Reports in Demography, 2016, 08.

Vanassche, S., Sodermans, A. K., Matthijs, K., & Swicegood, G. (2014). Commuting between two parental households: The association between joint physical custody and adolescent well-being following divorce. Journal of Family Studies, 19(2), 139–158.