Män som är missnöjda med kort föräldraledighet riskerar att skilja sig

MariaBranden

Maria Brandén. Foto: Clément Morin / Stockholms universitet

Av: Maria Brandén Det argumenteras ofta för att föräldrar ska dela föräldraledigheten lika, och många politiska reformer uppmuntrar till en sådan fördelning. Men har det egentligen någon betydelse hur föräldrar i heterosexuella par delar föräldraledigheten? Ny forskning visar att pappor som hade velat vara hemma längre med barnen än vad de var, har en högre risk att separera från mamman. Dessutom leder pappornas missnöje med ledigheten till en minskad sannolikhet för att samma par skaffar fler barn tillsammans.

I en nyligen publicerad studie har vi frågat 554 föräldrar om hur lång deras senast avslutade föräldraledighet var, och hur nöjda de i efterhand är med hur de fördelade föräldraledigheten med den andra föräldern. Vi har studerat hur längd och nöjdhet med längden på föräldraledigheten hänger samman med hur de värderar sitt parförhållande. Vi har därefter följt dessa föräldrar för att se om de under de närmaste åren därefter skiljer sig eller separerar, samt om de skaffar fler barn med samma partner.

Fastän majoriteten av de svarande i vår studie tycker att det är eftersträvansvärt att föräldrar delar föräldraledigheten jämställt är det fortfarande ganska ovanligt att detta efterlevs i praktiken. Bara 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna i vår studie rapporterade att pappan var hemma åtminstone 40 procent av tiden. Det är också vanligt att framförallt män i efterhand är missnöjda med hur de fördelade ledigheten med den andra föräldern. En av fyra män önskar i efterhand att de hade varit hemma längre, medan 15 procent av kvinnorna önskar att de hade varit hemma kortare (det är mycket ovanligt att män önskar de varit hemma kortare eller att kvinnor önskar att de varit hemma längre).

Denna typ av missnöje tenderar att ha allvarliga konsekvenser för familjelivet. Sedan tidigare vet vi att par som har fördelat föräldraledigheten ojämställt är mindre benägna att skaffa fler barn tillsammans, och detta bekräftas även i denna studie. Men vi finner också att det är viktigt hur nöjd man i efterhand är med fördelningen, och framförallt verkar mäns missnöje med fördelningen av föräldraledigheten påverka förhållandet negativt. Det kanske tydligaste tecknet på detta är att pappor som önskar att de hade varit hemma längre med sitt barn, löper en mer än dubbelt så stor risk att separera från mamman till barnet än pappor som delat föräldraledigheten på ett sätt som de i efterhand ser som mer tillfredsställande. Dessa män är också betydligt mindre benägna att skaffa fler barn med samma partner, och mindre nöjda med sina parförhållanden. För kvinnor finner vi inget samband mellan nöjdheten med fördelningen av föräldraledigheten och förhållandekvalitet, fortsatt barnafödande eller separationsrisker.

Den svenska föräldraledigheten är flexibelt utformad, och individer har stor frihet i att själva välja hur de ska fördela ledigheten med den andra föräldern. Dock finns fortfarande starka könsnormer och strukturer kring ansvar för familj respektive arbete. Därför kan det fortsatt vara svårt för män att få full tillgång till föräldraledigheten, till exempel på grund av arbetsgivarens förväntningar, den andra förälderns vilja att vara hemma eller ekonomiska skäl. Våra resultat tyder på att många svenska pappor förväntar sig att få delta i alla delar av föräldraskapet, och att de sätter högt värde på kontakt och tid med sina barn. Att gå miste om detta verkar riskera att skapa slitningar i relationen med den andra föräldern, som i slutändan till och med kan leda till en separation.

Här kan du läsa mer om datamaterialet som studien är baserad på. Forskningen är finansierad av Forte, dnr. 2012–0646.

Läs hela studien här: Maria Brandén, Ann-Zofie Duvander och Sofi Ohlsson-Wijk: ”Sharing the Caring: Attitude-Behavior Discrepancies and Partnership Dynamics”. Journal of Family issues.

Notering | Posted on by | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Därför spelar åldersskillnaden mellan syskonen ingen roll

syskon litean

Foto: Mostphotos

Av: Kieron Barclay & Martin Kolk När är det bäst att skaffa ett till syskon? Det är en fråga som intresserar många föräldrar som vill skaffa fler barn. Men spelar det verkligen någon roll hur många år det är mellan syskonen, om man ser till hur det går för barnen senare i livet? I en ny studie kan vi, i motsats till tidigare forskning, visa på att antalet år mellan syskon inte spelar någon roll för längden på  utbildning senare i livet, hur deras kognitiva förmåga utvecklas eller hur det går för dem på arbetsmarknaden.

Tidigare forskning har visat att både korta intervall mellan syskonen på mindre än två år, och långa på mer än 5 år kan ha en koppling till ökad risk för tidig födsel och låg födelsevikt. Det finns också studier som visar att korta födelseperioder är förknippade med sämre skolprestationer på gymnasiet, och en lägre sannolikhet att gå vidare till studier på högskola och universitet.

Frågan är extra intressant ur ett svenskt perspektiv eftersom en reform i föräldraförsäkringen 1986, den så kallade ”snabbhetspremien” ledde till den oavsedda konsekvensen att avståndet mellan barnen sjönk i Sverige. Det är i Sverige idag mycket vanligt med avstånd som är kortare än WHO:s rekommendationer på 24 månader mellan en födsel och nästa graviditet. Det har också funnits tveksamheter kring hur bra det är med så korta intervall, något som inte minst togs upp i föräldraförsäkrings utredningen från 2005. Det är därför extra intressant att undersöka om det går att visa på någon negativ effekt av korta avstånd mellan syskon i Sverige.

I en ny studie, tillgänglig för alla att läsa här, undersökte vi därför om avståndet i tid mellan födslar är kopplat till olika mått på hur framgångsrika syskonen är senare i livet.  Vi använde oss av registerdata över hela den svenska befolkningen. Det vi undersökte i vår studie var: gymnasiebetyg, IQ mätt vid mönstringen, det totala antalet utbildningsår, inkomst, förekomst av arbetslöshet och om de mottagit försörjningsstöd, samtliga mätta vid 30 års ålder.

Vi följde personer födda 1960-1990. Vi undersökte sedan hur stor åldersskillnad det var mellan dessa personer och ett äldre syskon och avståndet i ålder till ett yngre syskon, för att kunna se om detta påverkade hur det gick för dem i livet på lång sikt.

Vi analyserade också våra data på ett nytt sätt, på så sätt att vi enbart jämförde biologiska syskon med samma mor och far, och inte syskon med olika uppsättning av föräldrar. Detta är viktigt, eftersom syskon i samma familj till stor del har samma förhållanden och erfarenheter – exempelvis av att ha bott i samma hushåll och med samma föräldrar. Vi justerade också för flera andra faktorer som kan vara viktiga, till exempel kön, moderns ålder då individen föddes, plats i syskonskaran och födelseår.

Till skillnad från tidigare forskning drar vi slutsatsen att åldersavståndet mellan syskon inte spelar någon roll på lång sikt (i Sverige). Detta gäller även för mycket korta intervall på under 18 månader, och vid intervall över 8 år. Detta gäller för uppnådd utbildning, liksom för alla andra utfall som vi undersökt. Att tidigare forskning visat på en koppling mellan korta respektive långa åldersavstånd och utfall på lång sikt, tror vi har att göra med andra faktorer än just åldersavstånd. Vi har sett att korta och långa avstånd i ålder mellan syskon tycks vara koncentrerat till familjer som redan sedan tidigare har både sämre hälsa och lägre socioekonomisk status. Eftersom barn från dessa familjer typiskt sätt klarar sig sämre i utbildningssystemet och på arbetsmarknaden, förklarar det varför ålderavstånd associeras med sämre resultat i vuxen ålder, men det är alltså andra faktorer som kan vara de viktiga.

Värt att nämna i sammanhanget är att Sverige är ett rikt land med bra sjukvård, mycket låg barnadödlighet, relativt låg inkomstspridning och gratis utbildning. Det är möjligt att åldersskillnader mellan syskon har större betydelse i länder med mindre utvecklad sjukvård och en annan välfärd.

Läs hela den vetenskapliga artikeln här: Barclay Kieron J. and Kolk Martin (2017) The Long-Term Cognitive and Socioeconomic Consequences of Birth Intervals: A Within-Family Sibling Comparison Using Swedish Register Data, Demography, Volume 54, Issue 2, pp 459–484

En tidigare version av detta inlägg publicerades tidigare på engelska i IUSSP’s Online Magazine.

Notering | Posted on by | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

The spacing between siblings doesn’t matter

syskon litean

Foto: Mostphotos

By: Kieron Barclay & Martin Kolk When is the best time to have another baby? This is a question that might intrigue parents planning to have more kids. But does it really matter for long-term outcomes in Sweden? In our new study, we find – in contrast to previous research – that birth spacing actually does not matter for how long people spend in education, how their cognitive ability develops or how they perform in the labour market. Here is why.

There are several good reasons to think that birth spacing should matter for long-term outcomes. These can broadly be grouped into biological explanations and social explanations. Being born after a very short birth interval might be bad for the child because his or her mother did not have enough time to fully recover from the previous pregnancy, and could be expected to increase the risk of poor birth outcomes such as preterm birth and low birth weight. Short birth spacing might also imply that the mother did not breastfeed, or at least did not breastfeed for very long. Since breastfeeding is associated with long-term benefits, missing out on this could be disadvantageous. Having closely spaced siblings might also mean that the resources and time that parents have available to invest in each child is diluted.

In a recently published study, we examined whether the length of spacing between births is related to long-term cognitive, educational, and socioeconomic outcomes. We wanted to investigate whether the length of time between births (birth-to-birth intervals) is related to how cognitive ability develops, how people perform in school, how long they spend in education, and how they perform in the labour market. Previous research has shown that short birth intervals (less than 2 years), and longer birth intervals (greater than 5 years), are associated with an increased risk of pre-term birth and low birth weight. Other studies have shown that short birth intervals are also associated with worse performance in high school, and a lower probability of going to university.

In our study we used data on the full Swedish population taken from government administrative registers. This resource allows us to link individuals to their parents and siblings, and to follow those same individuals from birth through the educational system and into the labour market. The specific outcomes that we examined were high school grade point average (GPA), IQ, the total number of years spent in education by age 30, earnings around age 30, being unemployed around age 30, and receiving government welfare support around age 30. We looked at people born 1960-1990 and examined how the length of time since the birth of an older sibling, as well as the length of time until the birth of a younger sibling, affected these long-term outcomes.

We also implemented an innovation in the way that we analysed the data: we compared biological siblings born to the same mother and father. This is important, because siblings in the same family share many similar conditions and experiences, such as living in the same house, and, critically, having the same parents. We also adjusted for several other factors that might be important, such as gender, the age of the mother at the time of birth, family size, birth order, and birth year.

In contrast to previous research, we find that birth spacing does not matter for long-term outcomes in Sweden. This is true for educational attainment, as well as for all of the other outcomes that we examined. We believe that the previous observed relationship between short and long birth spacing and poor outcomes is related to concentrated disadvantage. Short and long birth intervals seem to be more heavily concentrated in families that are already disadvantaged in terms of health and socioeconomic status. Since children from these disadvantaged families are less likely to do well in the educational system and labour market, this explains why short and long birth spacing are superficially associated with worse outcomes in adulthood.

Sweden is a highly developed country with excellent medical care, extremely low rates of infant mortality, relatively low income inequality, and free education. Naturally, therefore, the effects of birth spacing might be more consequential in a country where the residents do not benefit from these advantages.

Read the full article (open access) here: Barclay Kieron J. and Kolk Martin (2017) The Long-Term Cognitive and Socioeconomic Consequences of Birth Intervals: A Within-Family Sibling Comparison Using Swedish Register Data, Demography, Volume 54, Issue 2, pp 459–484

A previous version of this blog post was originally posted here, in IUSSP’s Online Magazine.

Notering | Posted on by | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Så påverkas barn av ändrade familjeförhållanden

juho 1

Juho Härkönen. Foto: Stockholms universitet

Av: Juho Härkönen  De senaste årtiondena har fler blivit sambos istället för att gifta sig, antalet separationer har ökat och bonusfamiljer och växelvis boende har blivit vanligare. Barn är en del av många av de här allt vanligare familjeformerna och förändringarna i familjen.

Under 2000-talet har andelen barn med en ensamstående mamma redan från födseln, varierat mellan mindre än 5% i stora delen av Europa till cirka 15% i Storbritannien och USA. Av dem där båda föräldrarna var närvarande i barnets liv när de föddes, fick omkring 10% av de italienska eller spanska barnen senare uppleva en separation mellan föräldrarna. Motsvarande siffra för Sverige är 28% och upp till 40% i Frankrike och USA. Ytterligare 5-15% av barnen med separerade föräldrar lever i varierande utsträckning beroende på land, i familjer med en bonusförälder inom 6 år (Andersson et al., forthcoming).

Oavsett om barnen upplever en separation eller inte, har det alltid varit av allmänt intresse hur bonusfamiljer och växelvis boende påverkar barnens välbefinnande och deras skolprestationer. Starka åsikter har uttryckts både av dem som menar att det sett till barnen är bäst att växa upp med sina biologiska föräldrar, och av dem som tror att alternativa familjeformer är lika bra. Årtionden av forskning har visat sig ge delvis stöd för båda de här perspektiven.

Barn vars föräldrar separerar slutar att bo med båda sina föräldrar, och lämnar ofta även sitt tidigare hem. Separationen kan innebära att barnens ekonomiska levnadsstandard blir sämre, och i allmänhet vara en ovälkommen upplevelse präglad av konflikter mellan föräldrarna, av sorg och anpassning till den nya situationen – både för barnen och för deras föräldrar. Eftersom separationer ofta är en process som börjar långt innan dess att föräldrarna går skilda vägar, kan förändringarna för barnen bli tydliga långt före dess att den inträffar. I de fall det förekommer konflikter mellan föräldrarna, vårdnadstvister eller annat kan separationen också fortsätta att ha efterverkningar långt därefter.

Trots de här förändringarna klarar många barn av den nya situationen relativt väl. För majoriteten av barnen har en separation mellan föräldrarna inte några långvariga effekter på vare sig det psykiska välbefinnandet, skolprestationer eller sociala relationer. Ändå reagerar barn sinsemellan väldigt olika på separationer. Vissa barns välbefinnande kan få sig en kraftig törn, och de kanske aldrig kan återhämta sig fullt ut. För andra kan separationen vara en väg ut ur en stressig familjesituation präglad av konflikter eller till och med våld.

Samtidigt är andelen barn som mår sämre av separationer i allmänhet större än de som mår bättre av dem. Effekterna är oftast negativa om separationen sker i en familj med låg konfliktnivå, och generellt oftare positiva när den sker i en familj med hög konfliktnivå (Härkönen et al., 2017).

Att föräldrarna separerar är ofta bara en av de förändringar i familjen som går igenom. Att gå igenom flera förändringar kan i sig vara stressigt och negativt för barnets välbefinnande. En tolkning av detta är att stabiliteten i familjestrukturen är viktig, oberoende av hur familjestrukturen ser ut. Andra forskare har varit mer skeptiska till detta och exempelvis sett att barn födda med en ensamstående mor mamma det bättre i de fall då den biologiska pappan i ett senare skede tar plats i familjen, istället för en styvpappa. I allmänhet har barn i styv- eller bonusfamiljer ett lägre välbefinnande än de barn som varaktigt bor med sina biologiska föräldrar. Ibland är dessa barns välbefinnande också lägre än hos barn som bor med en ensamstående förälder (Härkönen et al. 2017).

Barn till separerade föräldrar tillbringar i ökande utsträckning tid med båda sina föräldrar. I många studier har man också sett att barn med växelvis boende mår bättre än de som bor hos endast en av föräldrarna (t ex Turunen 2016). Samtidigt är det inte den bästa lösningen i alla enskilda fall – gemensam vårdnad kan påverka barnen negativt om föräldrarna fortsätter att ha en hög konfliktnivå.

Det är inte troligt att vi kommer se en återgång till stabila familjer som bildas kring ett par och deras biologiska barn. Det är viktigt att kännas vid de konsekvenser som olika former av förändringar i familjen kan få för barn. De här förändringarna fortsätter att påverka barnen, trots att olika familjekonstellationer har blivit vanligare och allmänt accepterade. Samtidigt är det lika viktigt att förstå att de här konsekvenserna inte alltid är negativa. De effekter som olika familjekonstellationer har på barns välbefinnande är komplexa. Det gör det svårt att formulera rekommendationer till beslutsfattare och andra, men att erkänna den här komplexiteten är nödvändigt för att förstå hur barn påverkas av familjeförändringar på ett realistiskt sätt.

Referenser

 

Amato, P. R. (2010). Research on divorce: Continuing trends and new developments. Journal of Marriage and Family, 72(3), 650–666.

Andersson, G., Thomson, E., & Duntava, A. (forthcoming). Life-table representations of family dynamics in the 21st century. Demographic Research.

Erman, J., & Härkönen, J. (2017). Parental separation and school performance among children of immigrant mothers in Sweden. European Journal of Population, 33(2): 267-92.

Härkönen, J., Bernardi, F. and Boertien, D. (2017). Family dynamics and child outcomes: an overview and open questions. European Journal of Population, 33(2): 163-84.

Mariani, E., Özcan, B., & Goisis, A. (2017). Family trajectories and wellbeing of children born to lone mothers in the United Kingdom. European Journal of Population, 33(2): 185-215.

Thomson, E., & Eriksson, H. (2013). Register-based estimates of parents’ co-residence in Sweden, 1969-2007. Demographic Research 29, 1163-86.

Turunen, J. (2016). Shared physical custody and children’s experience of stress. Stockholm Research Reports in Demography, 2016, 08.

Vanassche, S., Sodermans, A. K., Matthijs, K., & Swicegood, G. (2014). Commuting between two parental households: The association between joint physical custody and adolescent well-being following divorce. Journal of Family Studies, 19(2), 139–158.

Notering | Posted on by | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

This is how family change affects children

juho 1

Juo Härkönen. Photo: Stockholm University

By: Juho Härkönen Recent decades of family change have seen increases in cohabitation rather than marriage, family dissolution, step-family formation and joint residential custody. Children are involved in many of these increasingly common family transitions and family forms.

In the 2000s, the share of children born to lone mothers varied between less than 5 % in much of Europe to around 15 % in the UK and the US. Of those whose both parents were present at birth, around 10 % of Italian or Spanish children experienced their parents’ separation. The corresponding figure in Sweden was 28 %, and up to above 40 % in France and the USA. Depending on the country, another 5-15 % of the children from separated families end up living with a step-parent within 6 years (Andersson et al., forthcoming).

Whether or not experiencing parental separation, how step-family formation or joint residential custody affects children in terms of their well-being or educational achievement has always been of public interest. Strong opinions have been voiced both by those who believe that growing up with one’s biological parents is in children’s best interest and by those believing that alternative family forms are equally beneficial. Decades of research have provided partial support for both perspectives.

Children whose parents separate cease to live with both of their parents and often, in their previous home. Parental separation can mean a fall in the children’s economic living standards and overall be an unwelcome experience shaped by parental conflict, sadness and adjustment to the new situation, both by the children and their parents. Because parental separation is often a process that starts to unfold years before the parents move apart, the life changes related to the separation can be visible much before the separation event. Likewise, the separation process can extend well beyond the event due to parental conflicts, legal battles or other reasons.

Despite these many changes, many children cope reasonably well with the new situation. Parental separation does not have long-lasting effects on the psychological well-being, school performance, or social relationships of a large minority, or even the majority of children. Yet children react to parental separation in very different ways. Some children experience major declines in their well-being and may never fully recover. For others, the parental separation can be a way out from a stressful family environment plagued by conflict or even violence.

However, the share of children who experience well-being losses is generally larger than of those who experience gains. This means that the average effect of parental separation is in most studies found to be negative. The effects are more likely to be negative if the separation dissolves a family with low levels of conflict, and more likely to be positive when it ends a high-conflict family (Härkönen et al. 2017).

Parental separation is often just one of the family transitions children can experience. Experiencing multiple changes can in itself be stressful and be negative for the child’s well-being. One version of this perspective holds that family structure stability is important, regardless of what the family structure is. Others have been more skeptical: for example, children born to lone mothers fare better if the family is later joined by the biological father rather than a step-father. In general, children in step-families have lower levels of well-being than children who live stably with their biological parents, and sometimes, their well-being levels are also lower than of children who live with a single parent (Härkönen et al. 2017).

Children of separated parents increasingly share their time living with both of their parents. Many studies have found that children in joint residential custody fare better than those who reside with only one of the parents (e.g., Turunen 2016). However, this may not be the best solution in all cases, and joint custody can have negative effects if the parents continue to have a high level of conflict.

It is unlikely that we will witness a reversal to stable families formed around a couple and their biological children. It is important to acknowledge the consequences that different forms of family instability can have for children. These consequences have not disappeared even as multiple family forms have become more common and accepted. At the same time, it is equally important to understand that these consequences are not always negative. The effects of family forms on children’s well-being are complex. Although this complexity can make it difficult to formulate easy policy conclusions, acknowledging it is necessary for a realistic account of the effects of family change on children’s lives.

References

Amato, P. R. (2010). Research on divorce: Continuing trends and new developments. Journal of Marriage and Family, 72(3), 650–666.

Andersson, G., Thomson, E., & Duntava, A. (forthcoming). Life-table representations of family dynamics in the 21st century. Demographic Research.

Erman, J., & Härkönen, J. (2017). Parental separation and school performance among children of immigrant mothers in Sweden. European Journal of Population, 33(2): 267-92.

Härkönen, J., Bernardi, F. and Boertien, D. (2017). Family dynamics and child outcomes: an overview and open questions. European Journal of Population, 33(2): 163-84.

Mariani, E., Özcan, B., & Goisis, A. (2017). Family trajectories and wellbeing of children born to lone mothers in the United Kingdom. European Journal of Population, 33(2): 185-215.

Thomson, E., & Eriksson, H. (2013). Register-based estimates of parents’ co-residence in Sweden, 1969-2007. Demographic Research 29, 1163-86.

Turunen, J. (2016). Shared physical custody and children’s experience of stress. Stockholm Research Reports in Demography, 2016, 08.

Vanassche, S., Sodermans, A. K., Matthijs, K., & Swicegood, G. (2014). Commuting between two parental households: The association between joint physical custody and adolescent well-being following divorce. Journal of Family Studies, 19(2), 139–158.

 

Notering | Posted on by | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Hur kan vi bemöta vaccinationsrädslor på ett produktivt sätt?

Lisa Lindén

Lisa Lindén. Foto: Niklas Björling / Stockholms universitet

Av: Lisa Lindén Det finns en vanlig tanke inom folkhälsokampanjer att rädslor bäst bemöts med fakta. Men forskning inom medicinsk sociologi visar att det inte alltid är kunskapsbrist som är grunden till att vi väljer att inte vaccinera oss själva, eller våra barn. För att kunna bemöta vaccinationsrädslor på ett effektivt sätt behöver vi därför studera hur vaccinationskritiker använder sig av medicinsk kunskap och hur de sprider den på nätet.

I det samtida Sverige finns det en, jämfört med bara för tjugo-trettio år sedan, mer utbredd rädsla för vaccinationer. Det finns även ett större ifrågasättande av hållbarheten i den fakta som ligger till grund för den information som förmedlas om olika vaccinationer. Denna rädsla och förändrade syn på vaccinationer i det svenska samhället påverkar även informationsarbetet kring den vaccination som ges till tjejer för att förebygga livmoderhalscancer, HPV-vaccination.

Det här blev tydligt för mig i min forskning kring just hur information om HPV-vaccination förmedlas från svenska landsting. Min forskning kretsar kring hur svenska landsting kommunicerar information om HPV-vaccinationen till tjejer, föräldrar och andra berörda parter via folkhälsokampanjer. Jag har studerat tre olika kampanjer: en kampanj där man använder sig av en app för att förmedla information, en kampanj där bland annat en Facebook-sida är i fokus samt en kampanj där livmoderhalscancerdrabbade patienter och deras anhöriga berättar sina historier. Jag har också intervjuat landstingspersonal som har arbetat med kampanjerna om hur de resonerar kring budskapet i kampanjerna och varför kampanjerna behövs.

De tre kampanjer jag studerat skiljer sig drastiskt från varandra. Medan man med appen främst kommunicerade fakta kring vaccinationen, så var de två andra kampanjerna mer fokuserade på budskap som landstingen hoppades låg nära tjejernas egna liv. Facebook-sidan utformades utifrån ett rosa empowerment-tänk där idén var att man ville stärka tjejernas förmåga att ta hand om sig själva och ta hand om sina vänner. Cancerberättelserna, slutligen, fokuserade på patienters och anhörigas erfarenheter av cancersjukdom och död. Landstinget bakom Facebook-sidan och cancerberättelsekampanjen resonerade som så att enbart ett faktabaserat budskap skulle bli för abstrakt och långt ifrån tjejernas egna liv.

Idén som landstinget bakom appen hade var just i mångt och mycket att rädslor bäst bemöts med fakta. Men forskning inom området medicinsk sociologi visar att det är mer komplicerat än så. Bara för att vi ges medicinska fakta så förändrar vi inte självklart vårt beteende. Det är inte alltid kunskapsbrist som är grunden till att vi till exempel väljer att inte vaccinera oss själva, eller våra barn. Appen kan jämföras med Facebook-kampanjsidan som istället för att endast förmedla fakta möjliggjorde en mer interaktiv dialog mellan allmänheten, medicinska experter och landstinget. Inte minst gjorde Facebook-sidan det möjligt för allmänheten – såsom tjejer – att förmedla sina perspektiv och åsikter.

De digitala medier jag studerat möjliggör ju, till skillnad från mer traditionella medier, att personer från allmänheten aktivt deltar. Det här öppnar upp för att andra perspektiv – andra kunskaper – tas till vara på, och ges utrymme inom medicinska och folkhälsovetenskapliga sammanhang. Användandet av digitala medier i hälsokommunikationssyfte, skulle jag säga, är både en tillgång och en utmaning för myndigheter och experter. Inte minst blev detta tydligt i min studie av den redan nämnda Facebook-kampanjsidan. Medan denna sida från landstingets håll var tänkt att fungera som en plattform för tjejer att ställa frågor till varandra och till landstinget om vaccinationen, blev det snarare ett forum där vaccinationskritiker uttryckte sig kritiskt mot vaccinationen, och mot kampanjen.

I min studie betonar jag att medicinska experter, vaccinationsanhängare och vaccinationskritiker på Facebook-sidan använde sig av olika former av kunskap. Det handlade inte endast om att kritikerna förde fram vad som inom medicinsk sociologi ofta kallas för ”erfarenhetsbaserad kunskap”, utan att de också använde sig av andra medicinska studier, eller tolkade resultat från de studier landstinget refererade till annorlunda. Jag menar att även om det kan finnas fog för att vara kritisk mot den kunskap vaccinationskritiker för fram, så är studier av deras sätt att hantera medicinsk kunskap, samt deras mobilisering online, viktiga för att förstå hur vaccinationer diskuteras och ses på idag. Sådana studier är också viktiga för att kunna bemöta vaccinationsrädslor på ett relevant och produktivt sätt. I dagens digitaliserade värld möts allmänheten av, och resonerar kring, en mängd olika former av vaccinationskunskap. Istället för att anta att allmänheten saknar kunskap behöver vi därför öka vår kunskap om den kunskap de faktiskt besitter. Ett viktigt sätt för att göra detta är att just studera mobiliseringen av vaccinationskritik online, inklusive hur vaccinationsanhängare bemöter sådan kritik.

Mer om forskningen

Om ni vill läsa mer så finns min forskning publicerad i boken Communicating Care: The Contradictions of HPV Vaccination Campaigns, publicerad på Arkiv förlag, 2016. Boken finns tillgänglig som open access. Jag har även publicerat en studie om läkemedelsföretags informationskampanjer för HPV-vaccination som finns tillgänglig i antologin Gendering Drugs, Ashgate Publicers (ed. Ericka Johnson, 2017) samt i en artikel från 2013 i tidskriften Girlhood Studies.

 

 

Notering | Posted on by | Märkt , , , , , , | 1 kommentar

Så kan jämställdheten påverkas av den tredje pappamånaden

Ann-Zofie Duvander.

Ann-Zofie Duvander. Foto: Stockholms universitet

Av: Ann-Zofie Duvander Att införa fler pappadagar i föräldraförsäkringen har varit ett framgångsrikt sätt för att få föräldrar att dela mer på ledigheten. Däremot är det inte troligt att vi får samma effekt varje gång som den reserverade delen i försäkringen ökar. De som inte delar alls på ledigheten idag kommer heller inte påverkas av de nya reglerna. För att öka jämställdheten menar jag att det behövs kompletteras med reformer inom helt andra politikområden.

För barn födda från och med 1:a januari 2016 är tre månader reserverade till vardera föräldern, alltså tre pappa- och tre mammamånader. Den första månaden infördes 1995 och den andra 2002. För de barn som först föddes till de nya reglerna 2016 är det nu hög tid för många föräldrar att bestämma sig för hur de ska dela dagarna, ett drygt år senare har många mammor gått tillbaks till sina jobb och papporna påbörjat sin ledighet. Kommer denna ledighet nu förlängas? Vi vet inte än hur föräldrar kommer reagera på de nya reglerna, men jag tror inte att effekten av den tredje månaden kommer bli lika stor som efter de första två.

Den största förändringen skedde vid första månadens införande. Då gick andelen pappor som använde föräldrapenning under barnets första två år från knappt hälften av alla pappor till över tre fjärdedelar. Det genomsnittliga antalet dagar som en pappa tog ut ökade samtidigt med över tio dagar till runt en månad. Ökningen skedde främst i de grupper som tidigare inte använt föräldrapenning och en kan säga att en norm om en månads pappaledighet skapades.

Den andra månaden ökade också pappornas uttag av föräldrapenningdagar, om än inte lika mycket. Den effekt som denna andra månad framförallt hade, var att den ökade uttaget bland dem som redan tog ut föräldrapenning, och därmed ökade gapet gentemot gruppen som inte använde försäkringen.  Den stora majoriteten av pappor hade redan börjat använda föräldrapenning, och de som ökade sitt uttag var de som tog föräldrapenning men inte två månader. Det fanns också en stor grupp som tog två månader innan reformen och de påverkades inte. Inte heller påverkades den grupp pappor som inte tog ledighet innan reformen.

Därefter har pappors uttag ökat sakta men stadigt. Eftersom föräldrapenningen har kunnat användas till barnet är 8 år släpar siffrorna efter, men bland barn födda 2008 har pappor i genomsnitt använt 106 dagar (av totalt 480 dagar föräldrapenning att dela på för föräldrarna) . Siffrorna för pappor till barn som fortfarande kan använda föräldrapenningen lutar också mot en fortsatt stadig och långsam ökning. Detta innebär också en polarisering: gruppen som inte använder föräldrapenningen har inte minskat, istället tar en del ut allt fler föräldrapenningdagar medan en del inte tar något alls.

Med denna erfarenhet av hur tidigare utökning av den reserverade delen påverkat pappors uttag är de som borde beröras av en tredje månad de som i stor utsträckning redan idag tar ledigt, men inte än tre månader. Det är inte troligt att de pappor som inte tar några dagar alls börjar använda föräldrapenning när pappamånaderna ökar från två till tre.

Betyder det att den tredje månaden är en dålig reform för att skapa jämställdhet? Jag skulle ändå svara nej, eftersom det politiskt kan finnas skäl att reservera större del av föräldrapenningen även om effekten blir marginell, som signalpolitik eller för att bereda väg för andra förändringar. Men förväntningarna på att utöka de reserverade delarna i försäkringen bör bli mer realistiska. Dessutom borde politiker vara tydligare med vilka som förväntas nås med den här typen av reformer; i detta fall de som inte delar alls eller de som delar lite och behöver dela mer för en jämställd fördelning. Och där är det troligt att för de som idag inte delar alls behövs andra reformer eller verktyg.

Vilka är då dessa pappor som inte tar föräldrapenning? Det är främst två grupper; de som tjänar mest och de som tjänar minst, där de som tjänar minst är mest framträdande. Det är alltså en grupp pappor som ofta är lågutbildade och som står utanför eller i skakig position på arbetsmarknaden – pappor som skulle få en låg ersättning i föräldrapenning. Det är troligt att en bättre situation på arbetsmarknaden för denna grupp skulle leda till att dessa pappor tar föräldraledigt, och detta kan ses som ett exempel där olika politikområden påverkar varandra. Om fler föräldrar hade en stabil inkomst och trygga anställningsvillkor skulle troligen fler pappor våga ta föräldraledigt utan att riskera sina arbeten. Eftersom mammor sällan har samma val om ledighet utan även med otrygga förhållanden oftast tar ledigt, skulle dessutom bättre anställningsvillkor leda till mer stabilt arbetsmarkandsdeltagande för mammor.

Läs mer om reformer i föräldraförsäkringen:

Duvander, Ann-Zofie and Mats Johansson. 2012.”Ett jämställt uttag? Reformer inom föräldraförsäkringen” [Equal use? Reforms within the parental leave insurance] Rapport 2012:4. Inspektionen för socialförsäkringen.

Duvander, Ann-Zofie, and Mats Johansson. 2014.“Parental leave use for different fathers. A study of the impact of three Swedish parental leave reforms” pp- 349-369 in Rostgard, T. and Eydal, G. (Eds) Fatherhood in the Nordic Welfare States – Comparing Care Policies and Practice. Policy Press.

Duvander, Ann-Zofie, and Mats Johansson. 2012.“What are the effects of reforms promoting fathers’ parental leave use?” Journal of European Social Policy 22 (3):319-330

Duvander, AnnZofie. 2017. ”Svensk föräldraförsäkrings utveckling och konsekvenser” [Parental leave insurance in Sweden – development and consequences]. Søkelys på arbeidslivet01-02 / 2017 (Volum 34)

Notering | Posted on by | Märkt , , , , | Lämna en kommentar