Diffuse feelings of uncertainty can hinder couples from having children

Chiara Ludovica Comolli. Photo: Stockholm University

Chiara Ludovica Comolli. Photo: Stockholm University

By: Chiara Ludovica Comolli Recessions and economic crises are well known to make people postpone life-changing decisions, such as having children. In a new study in Demographic Research, I conclude that couples postpone childbearing not only because they are insecure about their future job or income stability but, on top of that, also because they are uncertain about the financial solidity of their country. In order to grasp why fertility drops during periods of exceptionally high economic insecurity, we need to take these more diffuse feelings of uncertainty into consideration.

The recent recession has been the longest and strongest downturn that western economies have faced since the Great Depression of the 1930s. Scientific research confirms conventional wisdom and shows that the Great Recession had a paralyzing effect on childbearing in most western economies. After a period of positive trends, these countries saw their fertility rates plummeting after 2008.

Periods of economic depression in developed societies are characterized by downturns in fertility, followed by more prosperous periods when fertility is recuperated. The impact of economic depressions on fertility rates is though normally rather small and of short duration because economic factors are relatively short-term shocks compared to secular demographic trends. However, most 20th century recessions occurred in a context of long-term fertility decline that was only accelerated by economic hardship, while the Great Recession hit western countries during decades of stagnant fertility at exceptionally low historical levels. This means that even though the short-term consequences of the Great Recession for births might seem only mild and temporary, the long-term negative effects on fertility rates might be substantial and persistent.

. Most existing studies in the aftermath of the Great Recession address separately the nexus between productivity, economic growth or stagnation, and fertility, or labor market trends and fertility, or measures of economic confidence and fertility. This study offers a more comprehensive investigation of the fertility response to a combination of these different aspects of an economic downturn: structural conditions and economic insecurity, a rich set of labor market indicators – total, youth and female unemployment – and various indexes of financial and economic uncertainty: sovereign debt risk, economic policy uncertainty (Baker et al. 2012) and consumers’ confidence.

The study shows that economic and financial uncertainty impacts on the persistence in the decline of birth rates, over and above the deterioration of labor market conditions. Even when unemployment rates return to pre-crisis levels, diffuse feelings of uncertainty about the near future still inhibit couples from procreating. Couples postpone childbearing because they are insecure about their future job or income stability but also, in case of Southern European countries, because they are uncertain about the country’s financial solidity.

Figure 1 illustrates the decline of fertility rates, in different age groups, in response to a one-percentage point increase in unemployment rates in 32 western countries and in the cost of public debt (long-term government bond yields) in Southern European countries. The figure shows that during the crisis, birth rates reacted similarly negatively to both the increase in unemployment rates and to the rise in public financial risk. The sovereign debt crisis in Southern European countries has questioned the credibility of government and the stability of states. Households perceived that risk as relevant as the skyrocketing unemployment rates, and reacted to that postponing childbearing as much as they do when labor market conditions get tight. This drop in fertility rates is especially sizeable among young women in their late teens and early twenties who can afford the postponement of parenthood. For instance, a one percent increase in government bonds interest rates reduces fertility rates among 20-24 years old women of 0.2%. Women around 40 are less willing to renounce to motherhood, even in response to the crisis. A one percent increase in unemployment rate reduces fertility rates among 40-44 years old women of around 0.075%. Finally, it is interesting to notice that female unemployment has an even stronger negative impact on fertility rates at all ages (not shown).

My findings suggest that if we limit research to the usual macroeconomic indicators, we miss a non-negligible part of the negative effects that the crisis had on childbearing. Labor market security and women’s labor force participation are key determinants of fertility, especially during recessions, and policies such as paid (and shared) parental leave and childcare services certainly mitigated the effects of the Great Recession in Northern European countries where they are more efficiently applied. The strongest consequences of the crisis, in fact, were registered in the US and in Southern European countries where, first, financial and economic uncertainty was not only linked to job losses but to a broader sense of insecurity but second, family policies and incentives to female labor force participation are extremely insufficient.

Figure 1: The fertility response to a one percent increase in unemployment rate and government bond interest rate during the Great Recession, by different age groups.

Chiara fig 1 3

 

Source: elaboration by the author based on data from the US and 31 European countries. Southern European countries only for Government Debt. Data sources: Eurostat, ECB, Bank of England, OECD and FED Data, US National Vital Statistics and US Treasury. Coefficients and 95% confidence intervals. Log-log models.

Note: This blog post is based on the recently published article by Chiara Ludovica Comolli ”The fertility response to the Great Recession in Europe and the United States: Structural economic conditions and perceived economic uncertainty”, Demographic Research, volume 36, pp 1549-1600.

Publicerat i Chiara Ludovica Comolli, English | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Betydelsen av skolsegregering är överskattad

Av: Ryszard Szulkin & Maria Brandén Det finns en hel del oro över etnisk skolsegregering i Sverige. Frågan har debatterats flitigt i och med att Skolkommissionen presenterat sina förslag, exempelvis här och här. I en nyligen genomförd studie har vi, Maria Brandén, Gunn Elisabeth Birkelund och Ryszard Szulkin, undersökt frågan om grundskolans etniska sammansättning i sig påverkar hur det går för elever i skolan. Spelar det någon roll för en elevs chans att få bra betyg om hen går i en skola med, säg 50 procent utrikes födda, jämfört med om hen går i en skola med, säg 5 procent utrikes födda? Våra resultat visar att effekten av etnisk skolsegregering är betydligt överskattad i den politiska debatten och i media.

Vi använde data där samtliga elever som gick ut årskurs 9 under 1998-2012 ingår. För att kunna särskilja effekten av att växa upp i familjer med lägre status när det gäller utbildning och inkomst från effekten av skolans etniska sammansättning, jämför vi hur det går för syskon som haft sinsemellan olika skolsituation.

Den första gruppen vi tittat på är syskon som gått i samma skola men vid olika tidpunkter, och därmed med olika andel utrikes födda under sin skolgång. Den andra gruppen är syskon som gått i olika skolor med olika andel utrikes födda. Eftersom syskon delar föräldrars utbildning, socioekonomiska förutsättningar och genetik, kan vi rensa bort inflytandet av alla de omständigheter som beror på familjen, när vi sedan jämför effekten av skolors etniska sammansättning på betygen för dessa båda grupper.

Resultaten visar att den påverkan på slutbetyget i nian som kan kopplas till andelen utrikes födda elever i skolan ligger nära noll. Det vill säga, det syskon som går i en skola med många barn födda utomlands har inte sämre betyg än det syskon som går i en skola med färre invandrare. När det gäller behörighet till gymnasiet finns en viss effekt men den är begränsad till några enstaka procentenheter.

Att den höga nivån på etnisk segregering i landets skolor inte ger de negativa konsekvenser som man ofta antagit innebär inte att skolor med allsidig etnisk och socioekonomisk sammansättning inte bör eftersträvas. Det kan vara bra med blandade skolor av andra skäl, till exempel för att vidga de rätt begränsade sociala vyer barn lätt får i homogena skolor. Det är också möjligt att etnisk segregering har större effekter på särskilt sårbara barn. Men för de som vill värna om jämlikhetsmål i samhället är det kanske viktigast att genom olika insatser förbättra integrationen i föräldragenerationen, vilket i sin tur kommer att ge bättre förutsättningar för deras barn.

För barnen, särskilt de från mindre gynnsamma hemmamiljöer, verkar tidiga insatser som stödjer kognitiv utveckling speciellt viktiga, de ger en tydlig hög avkastning på senare utbildningsresultat. Det innebär att en förskola och skola av hög kvalitet är samhällets centrala resurser för att utjämna livschanser. Hur deras etniska sammansättning ser ut spelar nog mindre roll.

Publicerat i Maria Brandén, Ryszard Szulkin, Svenska | Märkt , , , , , , , | 4 kommentarer

Därför växer de radikala högerpartierna

Av: Jens Rydgren Invandrings- och flyktingfrågan har kraftigt dominerat de radikala högerpartiernas politiska budskap, i synnerhet i Västeuropa men de senaste åren i ökad utsträckning även i Östeuropa. Det är också flykting- och invandringsfrågan som i första hand har lockat väljare till dessa partier: det mest utmärkande draget hos de radikala högerpartiernas väljare är att de vill begränsa invandringen till sitt land. De här partierna gynnas av att frågor kopplade till kultur, identitet och värderingar har fått större betydelse politiskt, på bekostnad av den traditionella höger-vänster-skalan.

Hur kan man förklara de radikala högerpartiernas framväxt? Först vill jag betona att vi inte kan förvänta oss att finna en förklaring till fenomenet. Samhället är ett öppet och komplext system, och det finns alltid plats- och tidsbundna faktorer. Men det finns också mer generella mönster. Ett första mönster är att väljare röstar på radikala högerpartier på grund av preferenser och attityder rörande sociokulturella frågor som kultur, identitet och värderingar, medan socioekonomiska frågor är av liten betydelse. Men det betyder inte nödvändigtvis att socioekonomiska faktorer är oviktiga. Väljares socioekonomiska position kan mycket väl generera missnöje som kanaliseras genom sociokulturella frågor. Vad som är avgörande här är hur den politiska artikuleringen sker. Fattigdom och social marginalisering är dock i regel inte en speciellt viktig förklaring till radikala högerpartiers väljarstöd. Dels tillhör fattiga och marginaliserade väljare ofta grupper med invandrarbakgrund, som röstar på radikalhögern i mindre utsträckning, dels återfinns de ofta bland dem som inte röstar alls.Däremot kan det som kallas relativ deprivation – och som jag föredrar att kalla ”frustrated expectations” – spela in.

Många människor, inom ”vanlig” arbetarklass och medelklass, kan ha en outtalad förväntan om att få det lite bättre ekonomiskt över tid och, inte minst, att inte missgynnas i förhållande till sin referenskategori. När dessa förväntningar grusas kan resultatet bli missnöje och frustration, som kan kanaliseras på olika sätt. Men det är inte säkert att detta missnöje i sig resulterar i krav på ökad ekonomisk jämlikhet i samhället – eftersom det förutsätter solidaritet med de fattiga och socialt marginaliserade, och därmed i förlängningen med dem med invandrarbakgrund (samt kan leda till höjd skatt). Istället kan frustrationen komma att kanaliseras som ett missnöje med den politiska eliten – som hålls ansvarig – eller genom att peka ut invandrare och/eller etniska minoriteter som ”tärande” eller som illegitima konkurrenter om ekonomiska resurser.

Människor har även outtalade förväntningar om den status de anser sig vara värda. Status är ett relationellt begrepp: hur mycket status man har bestäms i relation till hur mycket status andra har. Till exempel kan det finnas en – uttalad eller outtalad – förväntan hos majoritetsbefolkningen i europeiska länder att de har rätt till högre status än svarta eller invandrare. Eller hos vissa män att de har rätt till högre status än kvinnor. Upplevda hot mot dessa statuspositioner kan få väljare att stödja radikala högerpartier.

Vi finner generellt tydligare mönster för utbildning än för ekonomiska faktorer som till exempel inkomst. Att väljare med relativt kortare utbildningar är överrepresenterade hos de radikala högerpartiernas väljare kan ha olika förklaringar, varav jag kort kommer att nämna tre. Utbildning – och kulturellt kapital utgör en statusdimension. Hög utbildning och ett kosmopolitiskt kulturellt kapital har alltmer kommit att förknippas med hög status, vilket kan föda  bitterhet hos de väljare som upplever sig hamna i ett tilltagande statusunderläge. En del av konflikten mellan storstad kontra landsbygd/mindre stad, eller ”vanligt folk” kontra”etablissemang” bottnar troligen i denna statuskonflikt. De med lägre utbildning tenderar också att hysa lägre tillit till politiska institutioner och kan därför vara mer benägna att mobiliseras av anti-etablissemangsbudskap. De tenderar också att vara mindre toleranta gentemot invandrare eller minoriteter och därför mer benägna att mobiliseras av rasistiska eller främlingsfientliga budskap. Utbildning styr även graden av tidningsläsande och vilken typ av nyhetsmedier man använder. Detta är av stor betydelse för hur politiska preferenser skapas.

Om man lyfter blicken till makronivån ser man att andelen väljare som är negativt inställda till invandring – eller till invandrare – antingen har legat oförändrat eller har minskat de senaste decennierna i de flesta europeiska länderna. Vad de radikala högerpartiernas framväxt handlar om är i första hand att många väljare har kommit att rangordna sina politiska preferenser på ett annat sätt än tidigare – inte att de har blivit mer negativt inställda till invandring eller invandrare. Så länge socioekonomiska frågor sågs som viktigare röstade man i enlighet med sina åsikter rörande sådana frågor, till exempel på ett parti till vänster om man tyckte att en ekonomisk omfördelningspolitik var viktig, eller på ett liberalt eller konservativt parti om man efterfrågade sänkta skatter. Trots att en del väljare samtidigt önskade en mer restriktiv invandringspolitik var inte frågan av tillräcklig vikt för att påverka valet av parti.

För att de radikala högerpartierna ska nå fram till väljarna krävs att den socioekonomiska konfliktdimensionen blir mindre framträdande på bekostnad av den sociokulturella konfliktdimensionen, som inbegriper frågor rörande kultur, värderingar och identitet. När sådana frågor blir mer framträdande i det politiska samtalet  ökar de radikala högerpartiernas möjlighet att mobilisera väljare. Vad vi har sett de senaste decennierna är just en process där den socioekonomiska konfliktdimensionen har minskat i betydelse, samtidigt som den sociokulturella dimensionen har blivit alltmer framträdande.

En anledning till den här utvecklingen är att utrymmet för en självständig nationell ekonomisk politik har minskat till följd av internationellt fastslagna stabilitets- och inflationsmål, inrättandet av självständiga riksbanker, och en allmän globalisering av ekonomin. Detta har bidragit till en ökad konvergens mellan de etablerade partierna gällande den socioekonomiska politiken, och denna konvergens har – i varierande grad – förstärkts av en väljarstrategisk rörelse mot mitten av framför allt socialdemokratiska partier. I takt med att åsiktsskillnaderna har minskat, har det blivit svårare att entusiasmera väljare och, inte minst, media, vilket sammantaget har bidragit till att den socioekonomiska dimensionen delvis har avpolitiserats. I stället har sociokulturella frågor – frågor som ofta är polariserande till sin natur, och som lätt skapar konflikt – blivit alltmer framträdande. Detta gäller inte minst frågor kopplade till invandring och nationalitet.

Publicerat i Jens Rydgren, Svenska | Märkt , , | 6 kommentarer

I Just Called to Say I Love You: Why We Should Worry about Trump Congratulating Erdoğan

LAS VEGAS NEVADA, DECEMBER 14, 2015: Republican presidential can

Donald Trump. Photo: Joseph Sohm / Visons of America

Author: Daniel P. Ritter On the eve of Turkish President Recep Erdoğan’s contested referendum victory on April 16, he received an unlikely congratulatory call. The voice on the other end of the line belonged to Donald J. Trump, and this is why we should be concerned about that phone conversation.

The end of communism in Europe was famously greeted by international relations scholar Francis Fukuyama as “the end of history.” According to Fukuyama, the end of the Soviet Union and its bloc of satellite states meant that in a matter of just over 50 years, Western liberalism had defeated both its only two viable rivals – fascism and communism. Consequently, there was now little standing in the way of a world order built on liberal democracy, respect for human rights, and free markets. In other words, liberalism had emerged as the only political game in town.

In the two and a half decades that have passed since Fukuyama published his treatise the planet has witnessed the rise, the peak, and, perhaps, the beginning of the end of the liberal world order. While the current revitalization of authoritarianism may stem from a variety of reasons, important prestige losses suffered by both liberal politics and free market economics over the past ten years should probably not be ignored. Economically, the global recession, which did not spare the United States or Europe, suggested to its critics that unregulated (or at least poorly regulated) capitalism was as vulnerable to shocks as economic systems in which the state exercised more control. Relatedly, the consequences of the economic crisis, especially the imposition of austerity measures throughout southern Europe and bailouts for the rich and powerful on both sides of the Atlantic, gave rise to a political crisis in which protests in democratic countries could barely be distinguished from those in dictatorships. In short, the line that before 2008 quite clearly separated the West from the rest had become blurred, giving authoritarian-leaning leaders throughout the world a compelling narrative to cling to: democracy is a sham, stability and security is what counts.

The weakening of liberalism has hardly been helped by the introduction of an American president seemingly unwilling to embrace the West’s core values. While his predecessors would never be seen as compromising on democracy, freedom, or human rights, Trump displays few such tendencies. Instead, he actively seeks to undermine these values. The most glaring example of this is his repeated attempts to prevent citizens of several Muslim-majority countries from entering the US, but other examples can be found as well. For instance, referring to federal judges as “so-called” does little to perpetuate a legal tradition based on the rule of law and the separation of powers. Like his counterparts in Russia, China, Turkey, and elsewhere, Trump’s principal political preoccupation appears to be economic growth and security. While all American presidents have had the economy and the safety of US citizens as their main priorities, few have been willing to pursue these goods at the expense of the individual’s rights and freedoms, something Trump seems prepared to do.

Equally importantly, few presidents have been eager to openly support authoritarian allies abroad when those leaders have acted in overtly anti-democratic ways. Here too Trump is different. While his admiration of strong leaders in general – and Vladimir Putin in particular – is hardly a secret, it is surprising that he called up Erdoğan to congratulate him on his referendum triumph. The vote, which has paved the way for the Turkish president to remain in power for another decade and with almost unlimited presidential powers, was criticized by international observers for being unfair and even fraudulent. It is inconceivable to think that Presidents Obama, Bush, or Clinton would have congratulated an ally in circumstances such as these since the domestic political costs would have been too high. However, in the current American political climate, Trump appears unmoved by concerns about democracy and human rights.

The more fundamental problem here is not Trump’s ill-placed support for authoritarian leaders. After all, Western governments have long supported strongmen elsewhere if it appeared to be in their interest to do so. The difference is that they have rarely been willing to do so openly. Instead, Western leaders have historically been careful to emphasize the importance of democratic progress and respect for human rights, even in countries ruled by important allies. The ambiguity displayed by the West often allowed pro-democracy forces in aligned countries to pressure their autocrats to heed international calls for democratization. By refusing to insist that democracy, freedom, and human rights are inviolable ideas that the West will not compromise on, there is therefore a risk that Trump and similar-minded politicians in other Western countries could help the cause of illiberal allies by discrediting core liberal values and thus those civil society groups struggling for their realization. After all, if not even the West cares about liberalism, then why would the likes of Erdoğan do so?

Publicerat i Daniel Ritter, English | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nu startar vi en forskarblogg i sociologi och demografi

Magnus Nermo 3 webb

Magnus Nermo, professor och prefekt, Sociologiska institutionen. Foto: Stockholms universitet

Sociologisk och demografisk forskning har ofta stor betydelse för såväl beslutsfattare som för människors vardag. Det innebär att den har så kallad policyrelevans, och redan idag bidrar våra forskare med underlag till beslutsfattare som experter i exempelvis statliga offentliga utredningar. I en tid då sanning ses som relativ och uttryck som ”alternativa fakta” florerar, har vi som forskare ytterligare en viktig uppgift: att mer aktivt bidra till en fördjupad samhällsdiskussion utifrån vad vi faktiskt vet. Som ett led i att ta mer plats i samhällsdebatten och sprida vår forskning till allmänheten, journalister och beslutsfattare på ett nytt sätt startar Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet därför en forskarblogg i sociologi och demografi.

Med start idag kommer du i denna blogg att få ta del av våra forskares analyser grundade i aktuell forskning främst inom områdena demografi, familjesociologi, genus och jämställdhet, politisk sociologi, socialpolitik, sociala nätverk och social ojämlikhet.

Målsättningen är alltså att bloggen ska vara ett forum för att bemöta olika åsikter i media och i den politiska debatten med faktaunderlag baserat på forskning av hög internationell kvalitet. Eftersom bloggen drivs officiellt av oss som institution är det extra viktigt att inläggen bidrar med fakta och analyser fria från politiska ställningstaganden.

Tanken är att driva bloggen under en testperiod på max 1 år och därefter utvärdera om bloggformen är rätt för den typ av diskussion som vi vill bidra till. De främsta syftena med bloggen är att:

1.      Aktivt bidra med kunskapsunderlag i centrala samhällsfrågor, motverka faktaresistens och post-sanning och därmed bidra till en fördjupad samhällsdebatt.

2.      Pröva ett för oss nytt sätt att sprida aktuell sociologisk och demografisk forskning till såväl allmänhet som journalister,beslutsfattare och andra forskare.

Vi hoppas att du kommer att gilla – och dela – det du läser här!

Magnus Nermo, Professor och prefekt, Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet

Publicerat i Magnus Nermo, Svenska | 1 kommentar