Av: Magnus Bygren När kvinnor blir mammor stagnerar deras inkomstutveckling och de halkar efter män i chanser att avancera till chefspositioner. Ofta lyfts diskriminering fram som en möjlig förklaring till att kvinnor karriärmässigt halkar efter män när de blivit föräldrar. Att diskriminering förekommer i enskilda fall kan vi vara rätt säkra på, men frågan är om det förekommer systematisk diskriminering som missgynnar kvinnor och/eller mammor och ger upphov till de ojämlika utfall vi ser. En komplikation i sammanhanget är också att när vi tittar närmare på de karriärskillnader som uppstår i och med föräldraskapet så verkar det framför allt vara pappor som drar ifrån mammor och övriga grupper. Om diskriminering ska kunna fungera som förklaring till det mönstret skulle det alltså vara så att arbetsgivare av någon anledning favoriserar pappor framför andra grupper.
Att bara jämföra gruppers karriärutfall och dra slutsatsen att skillnader mellan dem beror på diskriminering, innebär ett implicit antagande att grupperna är identiska när det gäller faktorer som påverkar om de arbetar och i så fall vilket jobb de får, hur mycket de jobbar samt vilken produktivitet de har på det jobbet. Även om det på statistisk väg går att kontrollera för några sådana skillnader, till exempel utbildning och arbetslivserfarenhet, blir det svårare att kontrollera för mer svårfångade faktorer som också kan spela roll för hur det går på arbetsmarknaden. En viktig faktor kan vara att kvinnor fortfarande, i jämförelse med män, väljer att i högre grad prioritera hemsfären framför arbetssfären när de blir föräldrar (exempel här och här), och den prioriteringen påverkar självklart både strategiska och dagliga beslut kring hur mycket de ägnar sig åt sina betalda jobb. Det här återspeglas i den obalans mellan könen som fortfarande råder när heterosexuella par bildar familjer och som innebär att mammor tar huvudansvaret för barnen, framför allt när barnen är små. Om män och kvinnor inte är identiska när det gäller sådana prioriteringar är det kanske inte så konstigt att karriärerna går åt skilda håll vid familjebildningen.
För att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig och isolera diskrimineringsfaktorn från andra faktorer gjorde vi ett fältexperiment och skickade ut drygt 2000 ansökningar till lediga jobb på svenska arbetsmarknaden. I ansökningarna signalerade vi den sökandes kön genom deras namn, och deras föräldrastatus genom att vi i deras personliga brev nämnde eller avstod från att nämna att de på fritiden umgås med sina barn. Kön och föräldraskap tilldelades slumpmässigt till de i övrigt likvärdiga ansökningarna. Ungefär en fjärdedel bestod av mammor, en fjärdedel av pappor, en fjärdedel av män som inte skrivit något om barn, och en fjärdedel av kvinnor som inte skrivit något om barn. Det visade sig att arbetsgivarna hade ungefär samma benägenhet att visa intresse för en sökande oavsett om denne var mamma, pappa eller ”barnlös”. Resultaten var mycket lika oavsett om vi tittade på högkvalificerade eller lågkvalificerade jobb, vilket fick en del uppmärksamhet (se till exempel här och här) i våras då studien släpptes.
Vi ser alltså inga tecken på att det förekommer någon systematisk könsdiskriminering i första skedet av anställningsprocesser på den svenska arbetsmarknaden, av vare sig kvinnor eller specifikt mammor. Vi finner heller inget stöd för att pappor skulle favoriseras.
En invändning mot denna slutsats är att våra ”barnlösa” kvinnor blir lika diskriminerade som våra ”mammor” eftersom arbetsgivarna då antar att de ”barnlösa” snart kommer bli mammor (våra sökande är alla 31 år). Om detta vore korrekt borde vi dock se en könsskillnad i arbetsgivarnas reaktion, dvs om kvinnor generellt diskrimineras borde de systematiskt missgynnas av arbetsgivarna, men så är inte fallet.
En annan möjlig invändning är att diskriminering i arbetslivet förekommer i ett senare skede. Homosociala processer, t.ex. att män väljer män, kan påverka karriärprocesser och systematiskt utesluta kvinnor från viktiga nätverk och attraktiva positioner. Man kan då i och för sig fråga sig varför barnlösa män inte gynnas i samma utsträckning som pappor av sådana homosociala processer. När det gäller könsskillnader i karriärer är det ju så att framför allt pappor är gynnade gentemot andra grupper.
Den slutsats vi drar är därför att de könsskillnader i karriärutfall som vi ser på arbetsmarknaden sannolikt inte beror på diskriminerande arbetsgivare. Det är nog snarare de val som i och med föräldraskapet görs som ligger bakom dessa mönster. Då obetalt hemarbete och betalt ”riktigt” arbete ska balanseras väljer mammor och pappor olika, och det är det som gör att pappor gynnas gentemot andra grupper. Om vi vill att könsskillnaderna i karriärer ska minska ska vi alltså på olika sätt uppmuntra och belöna mammor att bete sig mer som pappor, och omvänt.
Referens: Magnus Bygren, Anni Erlandsson och Michael Gähler, ”Do Employers Prefer Fathers? Evidence from a Field Experiment Testing the Gender by Parenthood Interaction Effect on Callbacks to Job Applications”, European Sociological Review.
Socio(b)log 