Socio(b)log

Av: Gunnar Andersson Det finns en hel del nyfikenhet utanför Sverige över statistik över andelen ensamhushåll i det här landet. När man jämför statistik mellan olika länder tenderar Sverige att framstå som något av ett land av ensamvargar, där många människor bor ensamma. Temat har också uppmärksammats i Erik Gandinis film ”The Swedish story of love” från 2015.

I december förra året gjorde det här ryktet att en grupp journalister från Korea kom till mitt kontor för att höra sig för om vad som egentligen händer här. Bakgrunden är att i Korea är förekomsten av ensamhushåll ett relativt nytt fenomen. Myndigheter och andra är nu oroade över att unga koreaner alltmer verkar välja bort äktenskap och föräldraskap. Frågan är om utvecklingen i Korea på något sätt liknar vad som redan har hänt i Sverige? Och varför det egentligen finns så många ensamhushåll i Sverige?

Journalisternas besök var välkommet – det gav mig möjlighet att bemöta några av de myter som finns om Sverige som något av en världsmästare på singlar.

Sanningen är att statistik om hur många som bor ensamma inte alltid är kopplad till själva relationsstatusen singel. Dessutom är förekomsten av ensamstående singlar inget nytt fenomen i Sverige. Och mycket av statistiken – om än inte allt – beror på tillfälliga tillstånd av att vara singel under två olika faser av livet: i tidig vuxen ålder respektive i sen ålderdom.

Att många unga vuxna bor ensamma har att göra med det faktum att unga svenskar i unikt hög utsträckning lämnar sina föräldrahem när de är mellan 19 och 21 år. I stället för att leva som singlar i sitt föräldrahem som i många andra länder, förväntas de flytta hemifrån, starta ett eget liv och klara sig själva i ett eget boende. Utformningen av Sveriges socialpolitik bidrar till att detta är något som är helt möjligt att göra. Och trots ideliga varningsrop i den lokala debatten i Sverige om att ungdomar bor kvar allt längre hos sina föräldrar så fortsätter ungdomar att flytta hemifrån i åldersintervallet 19-21 år.

Men på grund av att många numera flyttar ihop med en partner eller gifter sig senare i livet än vad man tidigare gjorde så har antalet ensamhushåll faktiskt ökat. Samtidigt har det inte skett någon ökning av den grupp som aldrig blir sambo, gifter sig eller blir förälder. Många utanför Sverige kan kanske också blir överraskade när de får veta att gruppen som gifter sig faktiskt har ökat under de senaste decennierna. Och faktum är att många av de mekanismer som finns i det tidiga vuxenlivet i dagens Sverige är mycket likt de mönster för familjebildning som fanns i det gamla jordbrukssamhället. Vissa människor förblir visserligen singlar, men en inte försumbar andel av kvinnor och män i Sverige och övriga Nordeuropa förblev även förr i tiden ”singlar” på så sätt att de aldrig gifte sig eller blev föräldrar.

Något som också påverkar antalet ensamhushåll är att människor lever allt längre och att andelen äldre i befolkningen har ökat. Många av de äldre lever sina sista år som änklingar eller änkor. Sedan finns det också en del nyare trender som gör att fler lever ensamma och är singlar ”på riktigt”. När skilsmässor blivit vanligare innebär det att många lämnar parrelationer som har bildats i tidig vuxenålder, och tillbringar en tid som singel, ibland i väntan på att starta en ny parrelation.

Mitt främsta intryck är ändå att många av de mönster kring så kallat singelskap, familjebildning, hushållssammansättning och familjedynamik som vid en första anblick verkar nya, ofta är stabilt förankrade i mer långsiktiga mönster av nordisk familjedynamik.