Socio(b)log

Av: Jens Rydgren Invandrings- och flyktingfrågan har kraftigt dominerat de radikala högerpartiernas politiska budskap, i synnerhet i Västeuropa men de senaste åren i ökad utsträckning även i Östeuropa. Det är också flykting- och invandringsfrågan som i första hand har lockat väljare till dessa partier: det mest utmärkande draget hos de radikala högerpartiernas väljare är att de vill begränsa invandringen till sitt land. De här partierna gynnas av att frågor kopplade till kultur, identitet och värderingar har fått större betydelse politiskt, på bekostnad av den traditionella höger-vänster-skalan.

Hur kan man förklara de radikala högerpartiernas framväxt? Först vill jag betona att vi inte kan förvänta oss att finna en förklaring till fenomenet. Samhället är ett öppet och komplext system, och det finns alltid plats- och tidsbundna faktorer. Men det finns också mer generella mönster. Ett första mönster är att väljare röstar på radikala högerpartier på grund av preferenser och attityder rörande sociokulturella frågor som kultur, identitet och värderingar, medan socioekonomiska frågor är av liten betydelse. Men det betyder inte nödvändigtvis att socioekonomiska faktorer är oviktiga. Väljares socioekonomiska position kan mycket väl generera missnöje som kanaliseras genom sociokulturella frågor. Vad som är avgörande här är hur den politiska artikuleringen sker. Fattigdom och social marginalisering är dock i regel inte en speciellt viktig förklaring till radikala högerpartiers väljarstöd. Dels tillhör fattiga och marginaliserade väljare ofta grupper med invandrarbakgrund, som röstar på radikalhögern i mindre utsträckning, dels återfinns de ofta bland dem som inte röstar alls.Däremot kan det som kallas relativ deprivation – och som jag föredrar att kalla ”frustrated expectations” – spela in.

Många människor, inom ”vanlig” arbetarklass och medelklass, kan ha en outtalad förväntan om att få det lite bättre ekonomiskt över tid och, inte minst, att inte missgynnas i förhållande till sin referenskategori. När dessa förväntningar grusas kan resultatet bli missnöje och frustration, som kan kanaliseras på olika sätt. Men det är inte säkert att detta missnöje i sig resulterar i krav på ökad ekonomisk jämlikhet i samhället – eftersom det förutsätter solidaritet med de fattiga och socialt marginaliserade, och därmed i förlängningen med dem med invandrarbakgrund (samt kan leda till höjd skatt). Istället kan frustrationen komma att kanaliseras som ett missnöje med den politiska eliten – som hålls ansvarig – eller genom att peka ut invandrare och/eller etniska minoriteter som ”tärande” eller som illegitima konkurrenter om ekonomiska resurser.

Människor har även outtalade förväntningar om den status de anser sig vara värda. Status är ett relationellt begrepp: hur mycket status man har bestäms i relation till hur mycket status andra har. Till exempel kan det finnas en – uttalad eller outtalad – förväntan hos majoritetsbefolkningen i europeiska länder att de har rätt till högre status än svarta eller invandrare. Eller hos vissa män att de har rätt till högre status än kvinnor. Upplevda hot mot dessa statuspositioner kan få väljare att stödja radikala högerpartier.

Vi finner generellt tydligare mönster för utbildning än för ekonomiska faktorer som till exempel inkomst. Att väljare med relativt kortare utbildningar är överrepresenterade hos de radikala högerpartiernas väljare kan ha olika förklaringar, varav jag kort kommer att nämna tre. Utbildning – och kulturellt kapital utgör en statusdimension. Hög utbildning och ett kosmopolitiskt kulturellt kapital har alltmer kommit att förknippas med hög status, vilket kan föda  bitterhet hos de väljare som upplever sig hamna i ett tilltagande statusunderläge. En del av konflikten mellan storstad kontra landsbygd/mindre stad, eller ”vanligt folk” kontra”etablissemang” bottnar troligen i denna statuskonflikt. De med lägre utbildning tenderar också att hysa lägre tillit till politiska institutioner och kan därför vara mer benägna att mobiliseras av anti-etablissemangsbudskap. De tenderar också att vara mindre toleranta gentemot invandrare eller minoriteter och därför mer benägna att mobiliseras av rasistiska eller främlingsfientliga budskap. Utbildning styr även graden av tidningsläsande och vilken typ av nyhetsmedier man använder. Detta är av stor betydelse för hur politiska preferenser skapas.

Om man lyfter blicken till makronivån ser man att andelen väljare som är negativt inställda till invandring – eller till invandrare – antingen har legat oförändrat eller har minskat de senaste decennierna i de flesta europeiska länderna. Vad de radikala högerpartiernas framväxt handlar om är i första hand att många väljare har kommit att rangordna sina politiska preferenser på ett annat sätt än tidigare – inte att de har blivit mer negativt inställda till invandring eller invandrare. Så länge socioekonomiska frågor sågs som viktigare röstade man i enlighet med sina åsikter rörande sådana frågor, till exempel på ett parti till vänster om man tyckte att en ekonomisk omfördelningspolitik var viktig, eller på ett liberalt eller konservativt parti om man efterfrågade sänkta skatter. Trots att en del väljare samtidigt önskade en mer restriktiv invandringspolitik var inte frågan av tillräcklig vikt för att påverka valet av parti.

För att de radikala högerpartierna ska nå fram till väljarna krävs att den socioekonomiska konfliktdimensionen blir mindre framträdande på bekostnad av den sociokulturella konfliktdimensionen, som inbegriper frågor rörande kultur, värderingar och identitet. När sådana frågor blir mer framträdande i det politiska samtalet  ökar de radikala högerpartiernas möjlighet att mobilisera väljare. Vad vi har sett de senaste decennierna är just en process där den socioekonomiska konfliktdimensionen har minskat i betydelse, samtidigt som den sociokulturella dimensionen har blivit alltmer framträdande.

En anledning till den här utvecklingen är att utrymmet för en självständig nationell ekonomisk politik har minskat till följd av internationellt fastslagna stabilitets- och inflationsmål, inrättandet av självständiga riksbanker, och en allmän globalisering av ekonomin. Detta har bidragit till en ökad konvergens mellan de etablerade partierna gällande den socioekonomiska politiken, och denna konvergens har – i varierande grad – förstärkts av en väljarstrategisk rörelse mot mitten av framför allt socialdemokratiska partier. I takt med att åsiktsskillnaderna har minskat, har det blivit svårare att entusiasmera väljare och, inte minst, media, vilket sammantaget har bidragit till att den socioekonomiska dimensionen delvis har avpolitiserats. I stället har sociokulturella frågor – frågor som ofta är polariserande till sin natur, och som lätt skapar konflikt – blivit alltmer framträdande. Detta gäller inte minst frågor kopplade till invandring och nationalitet.