Socio(b)log

Av: Lisa Lindén Det finns en vanlig tanke inom folkhälsokampanjer att rädslor bäst bemöts med fakta. Men forskning inom medicinsk sociologi visar att det inte alltid är kunskapsbrist som är grunden till att vi väljer att inte vaccinera oss själva, eller våra barn. För att kunna bemöta vaccinationsrädslor på ett effektivt sätt behöver vi därför studera hur vaccinationskritiker använder sig av medicinsk kunskap och hur de sprider den på nätet.

I det samtida Sverige finns det en, jämfört med bara för tjugo-trettio år sedan, mer utbredd rädsla för vaccinationer. Det finns även ett större ifrågasättande av hållbarheten i den fakta som ligger till grund för den information som förmedlas om olika vaccinationer. Denna rädsla och förändrade syn på vaccinationer i det svenska samhället påverkar även informationsarbetet kring den vaccination som ges till tjejer för att förebygga livmoderhalscancer, HPV-vaccination.

Det här blev tydligt för mig i min forskning kring just hur information om HPV-vaccination förmedlas från svenska landsting. Min forskning kretsar kring hur svenska landsting kommunicerar information om HPV-vaccinationen till tjejer, föräldrar och andra berörda parter via folkhälsokampanjer. Jag har studerat tre olika kampanjer: en kampanj där man använder sig av en app för att förmedla information, en kampanj där bland annat en Facebook-sida är i fokus samt en kampanj där livmoderhalscancerdrabbade patienter och deras anhöriga berättar sina historier. Jag har också intervjuat landstingspersonal som har arbetat med kampanjerna om hur de resonerar kring budskapet i kampanjerna och varför kampanjerna behövs.

De tre kampanjer jag studerat skiljer sig drastiskt från varandra. Medan man med appen främst kommunicerade fakta kring vaccinationen, så var de två andra kampanjerna mer fokuserade på budskap som landstingen hoppades låg nära tjejernas egna liv. Facebook-sidan utformades utifrån ett rosa empowerment-tänk där idén var att man ville stärka tjejernas förmåga att ta hand om sig själva och ta hand om sina vänner. Cancerberättelserna, slutligen, fokuserade på patienters och anhörigas erfarenheter av cancersjukdom och död. Landstinget bakom Facebook-sidan och cancerberättelsekampanjen resonerade som så att enbart ett faktabaserat budskap skulle bli för abstrakt och långt ifrån tjejernas egna liv.

Idén som landstinget bakom appen hade var just i mångt och mycket att rädslor bäst bemöts med fakta. Men forskning inom området medicinsk sociologi visar att det är mer komplicerat än så. Bara för att vi ges medicinska fakta så förändrar vi inte självklart vårt beteende. Det är inte alltid kunskapsbrist som är grunden till att vi till exempel väljer att inte vaccinera oss själva, eller våra barn. Appen kan jämföras med Facebook-kampanjsidan som istället för att endast förmedla fakta möjliggjorde en mer interaktiv dialog mellan allmänheten, medicinska experter och landstinget. Inte minst gjorde Facebook-sidan det möjligt för allmänheten – såsom tjejer – att förmedla sina perspektiv och åsikter.

De digitala medier jag studerat möjliggör ju, till skillnad från mer traditionella medier, att personer från allmänheten aktivt deltar. Det här öppnar upp för att andra perspektiv – andra kunskaper – tas till vara på, och ges utrymme inom medicinska och folkhälsovetenskapliga sammanhang. Användandet av digitala medier i hälsokommunikationssyfte, skulle jag säga, är både en tillgång och en utmaning för myndigheter och experter. Inte minst blev detta tydligt i min studie av den redan nämnda Facebook-kampanjsidan. Medan denna sida från landstingets håll var tänkt att fungera som en plattform för tjejer att ställa frågor till varandra och till landstinget om vaccinationen, blev det snarare ett forum där vaccinationskritiker uttryckte sig kritiskt mot vaccinationen, och mot kampanjen.

I min studie betonar jag att medicinska experter, vaccinationsanhängare och vaccinationskritiker på Facebook-sidan använde sig av olika former av kunskap. Det handlade inte endast om att kritikerna förde fram vad som inom medicinsk sociologi ofta kallas för ”erfarenhetsbaserad kunskap”, utan att de också använde sig av andra medicinska studier, eller tolkade resultat från de studier landstinget refererade till annorlunda. Jag menar att även om det kan finnas fog för att vara kritisk mot den kunskap vaccinationskritiker för fram, så är studier av deras sätt att hantera medicinsk kunskap, samt deras mobilisering online, viktiga för att förstå hur vaccinationer diskuteras och ses på idag. Sådana studier är också viktiga för att kunna bemöta vaccinationsrädslor på ett relevant och produktivt sätt. I dagens digitaliserade värld möts allmänheten av, och resonerar kring, en mängd olika former av vaccinationskunskap. Istället för att anta att allmänheten saknar kunskap behöver vi därför öka vår kunskap om den kunskap de faktiskt besitter. Ett viktigt sätt för att göra detta är att just studera mobiliseringen av vaccinationskritik online, inklusive hur vaccinationsanhängare bemöter sådan kritik.

Mer om forskningen

Om ni vill läsa mer så finns min forskning publicerad i boken Communicating Care: The Contradictions of HPV Vaccination Campaigns, publicerad på Arkiv förlag, 2016. Boken finns tillgänglig som open access. Jag har även publicerat en studie om läkemedelsföretags informationskampanjer för HPV-vaccination som finns tillgänglig i antologin Gendering Drugs, Ashgate Publicers (ed. Ericka Johnson, 2017) samt i en artikel från 2013 i tidskriften Girlhood Studies.