Av: Ann-Zofie Duvander Att införa fler pappadagar i föräldraförsäkringen har varit ett framgångsrikt sätt för att få föräldrar att dela mer på ledigheten. Däremot är det inte troligt att vi får samma effekt varje gång som den reserverade delen i försäkringen ökar. De som inte delar alls på ledigheten idag kommer heller inte påverkas av de nya reglerna. För att öka jämställdheten menar jag att det behövs kompletteras med reformer inom helt andra politikområden.
För barn födda från och med 1:a januari 2016 är tre månader reserverade till vardera föräldern, alltså tre pappa- och tre mammamånader. Den första månaden infördes 1995 och den andra 2002. För de barn som först föddes till de nya reglerna 2016 är det nu hög tid för många föräldrar att bestämma sig för hur de ska dela dagarna, ett drygt år senare har många mammor gått tillbaks till sina jobb och papporna påbörjat sin ledighet. Kommer denna ledighet nu förlängas? Vi vet inte än hur föräldrar kommer reagera på de nya reglerna, men jag tror inte att effekten av den tredje månaden kommer bli lika stor som efter de första två.
Den största förändringen skedde vid första månadens införande. Då gick andelen pappor som använde föräldrapenning under barnets första två år från knappt hälften av alla pappor till över tre fjärdedelar. Det genomsnittliga antalet dagar som en pappa tog ut ökade samtidigt med över tio dagar till runt en månad. Ökningen skedde främst i de grupper som tidigare inte använt föräldrapenning och en kan säga att en norm om en månads pappaledighet skapades.
Den andra månaden ökade också pappornas uttag av föräldrapenningdagar, om än inte lika mycket. Den effekt som denna andra månad framförallt hade, var att den ökade uttaget bland dem som redan tog ut föräldrapenning, och därmed ökade gapet gentemot gruppen som inte använde försäkringen. Den stora majoriteten av pappor hade redan börjat använda föräldrapenning, och de som ökade sitt uttag var de som tog föräldrapenning men inte två månader. Det fanns också en stor grupp som tog två månader innan reformen och de påverkades inte. Inte heller påverkades den grupp pappor som inte tog ledighet innan reformen.
Därefter har pappors uttag ökat sakta men stadigt. Eftersom föräldrapenningen har kunnat användas till barnet är 8 år släpar siffrorna efter, men bland barn födda 2008 har pappor i genomsnitt använt 106 dagar (av totalt 480 dagar föräldrapenning att dela på för föräldrarna) . Siffrorna för pappor till barn som fortfarande kan använda föräldrapenningen lutar också mot en fortsatt stadig och långsam ökning. Detta innebär också en polarisering: gruppen som inte använder föräldrapenningen har inte minskat, istället tar en del ut allt fler föräldrapenningdagar medan en del inte tar något alls.
Med denna erfarenhet av hur tidigare utökning av den reserverade delen påverkat pappors uttag är de som borde beröras av en tredje månad de som i stor utsträckning redan idag tar ledigt, men inte än tre månader. Det är inte troligt att de pappor som inte tar några dagar alls börjar använda föräldrapenning när pappamånaderna ökar från två till tre.
Betyder det att den tredje månaden är en dålig reform för att skapa jämställdhet? Jag skulle ändå svara nej, eftersom det politiskt kan finnas skäl att reservera större del av föräldrapenningen även om effekten blir marginell, som signalpolitik eller för att bereda väg för andra förändringar. Men förväntningarna på att utöka de reserverade delarna i försäkringen bör bli mer realistiska. Dessutom borde politiker vara tydligare med vilka som förväntas nås med den här typen av reformer; i detta fall de som inte delar alls eller de som delar lite och behöver dela mer för en jämställd fördelning. Och där är det troligt att för de som idag inte delar alls behövs andra reformer eller verktyg.
Vilka är då dessa pappor som inte tar föräldrapenning? Det är främst två grupper; de som tjänar mest och de som tjänar minst, där de som tjänar minst är mest framträdande. Det är alltså en grupp pappor som ofta är lågutbildade och som står utanför eller i skakig position på arbetsmarknaden – pappor som skulle få en låg ersättning i föräldrapenning. Det är troligt att en bättre situation på arbetsmarknaden för denna grupp skulle leda till att dessa pappor tar föräldraledigt, och detta kan ses som ett exempel där olika politikområden påverkar varandra. Om fler föräldrar hade en stabil inkomst och trygga anställningsvillkor skulle troligen fler pappor våga ta föräldraledigt utan att riskera sina arbeten. Eftersom mammor sällan har samma val om ledighet utan även med otrygga förhållanden oftast tar ledigt, skulle dessutom bättre anställningsvillkor leda till mer stabilt arbetsmarkandsdeltagande för mammor.
Läs mer om reformer i föräldraförsäkringen:
Duvander, Ann-Zofie and Mats Johansson. 2012.”Ett jämställt uttag? Reformer inom föräldraförsäkringen” [Equal use? Reforms within the parental leave insurance] Rapport 2012:4. Inspektionen för socialförsäkringen.
Duvander, Ann-Zofie, and Mats Johansson. 2014.“Parental leave use for different fathers. A study of the impact of three Swedish parental leave reforms” pp- 349-369 in Rostgard, T. and Eydal, G. (Eds) Fatherhood in the Nordic Welfare States – Comparing Care Policies and Practice. Policy Press.
Duvander, Ann-Zofie, and Mats Johansson. 2012.“What are the effects of reforms promoting fathers’ parental leave use?” Journal of European Social Policy 22 (3):319-330
Duvander, AnnZofie. 2017. ”Svensk föräldraförsäkrings utveckling och konsekvenser” [Parental leave insurance in Sweden – development and consequences]. Søkelys på arbeidslivet01-02 / 2017 (Volum 34)
Socio(b)log 