Av: Emma Eriksson Maggi Det har under sommaren debatterats i olika forum (till exempel här, här och här) kring succéfilmen ”Sameblod”, och hur den ska tolkas. Är huvudpersonen Elle Marjas resa från Sápmi till Uppsala en flykt från den grymma rasism hon utsätts för, en flykt från ett konservativt samiskt samhälle, eller kanske något helt annat? Jag argumenterar för att hennes resa kan tolkas som ett slags motstånd snarare än en flykt.
I mitt tidigare påbörjade avhandlingsprojekt studerade jag motstånd, med ett fokus just på urfolk eller grupper som lever i koloniala situationer. Teoretiskt sett menar jag att man i stora drag skulle kunna dela in reaktioner på en kolonial situation i tre olika sorters antikolonialt motstånd: politiskt (resistance), kulturellt (resilience), samt ett mer svårdefinierbart motstånd mot de koloniala strukturer som begränsar en människas fria val och möjligheter att leva som man vill.
De första två typerna är lätta att identifiera – framför allt när det handlar om politiskt motstånd. Aktivism, demonstrationer, politisk organisering och så vidare är alla aktiviteter som är synliga, som tar plats på den offentliga arenan, och antagligen är någon av dessa former det första som man tänker på när man hör ordet ”motstånd”.
Även det som jag för närvarande kallar kulturellt motstånd, eller resilience, är inte speciellt svårt att identifiera. Här kan man i det samiska fallet till exempel inkludera kampen för att behålla ett levande samiskt språk, som inte bara förs på den offentliga arenan, men även till stor del inom familjen. Det kan inräknas i en kamp mot den assimilering som påtvingats framför allt dem som enligt renbeteslagarna inte bör räknas som riktiga samer – det vill säga den stora del av den samiska befolkningen som inte var (och/eller är) renägare.
Det kan tyckas att man redan med denna uppdelning mellan politiskt och kulturellt, som alltså också till en stor del sammanfaller med en uppdelning mellan offentligt och privat, har inkluderat de flesta möjliga former av motstånd. Men i de samtal med individer ur det samiska samhället som jag haft under de senaste månaderna tog de ofta upp samma fråga när vi diskuterade olika reaktioner på koloniala strukturer: Är det verkligen så att de som valde att dölja eller lämna sin samiska identitet inte gjorde motstånd? Är det bara en uppgivenhet, ett slags nederlag, eller finns det möjligtvis någon form av motstånd även i denna reaktion?
Jag finner att i många fall är detta också en form av antikolonialt motstånd. Det som vid ett första ögonkast helt enkelt ser ut som ett val – det svenska över det samiska – är egentligen en konsekvens av bristen på valmöjligheter och en reaktion på de koloniala strukturer som till en stor del genomsyrar samernas verklighet än idag. Enligt den här typen av tolkning skulle man kunna förstå Elle Marjas uppbrott från sitt familjehem, och den starka symboliken när hon bränner sin kolt, inte som ett motstånd mot ett trångsynt samiskt samhälle, men snarare som ett motstånd mot de koloniala strukturer som försökte tvinga in samerna i en värld där man inte blev renskötare för att man ville det, men för att man inte hade något val. Det går inte att bortse från det historiska faktumet att nomadskolorna var konstruerade för att inte ge barnen som läste där behörighet att studera vidare – ”lapp skall vara lapp”.
Dagens unga samer kanske inte tvingas välja mellan att studera vidare eller att leva som same, nomadskolorna finns inte kvar, men många vittnar fortfarande om hur samer ständigt måste bemöta rasism och marginalisering. Detta gör att det fortfarande är viktigt att analysera och ifrågasätta de koloniserande strukturer som fortfarande finns kvar, för att i sin tur förstå de reaktioner som de framkallar.
Socio(b)log 