Socio(b)log

Av: Signe Svallfors, doktorand i sociologisk demografi vid Stockholms universitet och aktiv i RFSU Stockholm Ingen kan ha missat den flodvåg till samhällsdebatt om sexuella övergrepp och trakasserier som vaknade i oktober 2017 genom Metoo. Kampanjen har fått sådant genomslag globalt att debattörer börjat tala om en feministisk revolution. I Sverige har uppslutningen kring Metoo vuxit till en bred rörelse som engagerar från gräsrots- till ministernivå. Tusentals kvinnor från otaliga branscher har skrivit upprop för att synliggöra sexuella övergrepp och trakasserier de utsatts för.

Som Ann-Zofie Duvander diskuterade i ett tidigare inlägg återstår det att se vilka bestående effekter Metoo kommer att ha. Men oavsett vad de långtgående konsekvenserna blir är det tydligt att Metoo fått mycket stort genomslag i Sverige. Det finns några tendenser specifika för den svenska kontexten som jag tror har bidragit till att vittnesmålen lyckats väcka en sådan massrörelse just här.

Till att börja med har Sverige liksom andra nordiska länder en lång tradition av föreningsliv, som är mer demokratiskt organiserat och har högre anslutningsgrad än andra länder. Det svenska civilsamhället är flitigt engagerat i offentlig debatt och politiskt påverkansarbete (Vogel, Amnå, Munck, & Häll, 2003). Organisationer som RFSU, Fatta, Svensk kvinnolobby och MÄN har länge drivit frågor om ömsesidighet, manlighetsnormer och kvinnors rätt till sina egna kroppar. Civilsamhällets organisationer har inflytande; när regeringen beställer utredningar om till exempel jämställdhetspolitik, sexualupplysning i skolan eller samtyckeslagstiftning agerar de ofta remissinstans.

Som ett resultat av mångårig aktivism finns en bred politisk uppslutning kring jämställdhet och feminism i Sverige. Jämställdhet instiftades som ett eget policyområde 1972 efter åratal av påverkansarbete från kvinnor i arbetarrörelsen, till en början framförallt inriktat mot kvinnors arbetsmarknadsdeltagande men sedan 1999 i alla politikområden enligt strategin om jämställdhetsintegrering (Tollin, 2011). Sverige har ett högt internationellt renommé i jämställdhet och kvinnors rättigheter, och de flesta partier i Sveriges riksdag kallar sig idag feministiska. Den nuvarande regeringen utropade sig år 2014 till Sveriges första feministiska regering och tillsatte en sexualbrottskommitté för att utreda en eventuell samtyckeslag – efter påtryckningar av civilsamhället – vars slutrapport fått mycket positivt gensvar från riksdagen.

Oavsett vad en tycker om regeringens och (de flesta) riksdagspartiernas jämställdhetspolitiska agendor, är det mycket unikt att en sådan ambition genomsyrar landets högsta beslutande och styrande organ. Framförallt ger det helt andra förutsättningar för en feministisk massrörelse än exempelvis Berlusconis Italien eller Trumps USA, där landets högsta ledare kunnat nå och behålla makten trots sexistiska och misogyna ageranden.

Metoo är inte den första stora debatt som förts i Sverige kring sexuella övergrepp mot kvinnor. Efter att Wikileaks grundare Julian Assange anklagades för sexualbrott år 2010 ifrågasattes de anmälande kvinnornas trovärdighet. Journalisten Johanna Koljonen startade då hashtaggen #prataomdet för att stötta kvinnor som vågat anmäla sexuella övergrepp, trots att de ofta möts av skuldbeläggande, förlöjligande och tvivel. #prataomdet fick stort genomslag och Koljonen tilldelades året därpå Roks pris Årets kvinnogärning och Stora journalistpriset i kategorin ”Årets förnyare” tillsammans med Sofia Mirjamsdotter.

I svensk media har också en rad sexuella övergrepp som inte lett till fällande dom uppmärksammats och kritiserats. Redan 2002 problematiserade journalisten Katarina Wennstam hur svenska domstolar och media skuldbelägger kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp i Augustnominerade boken Flickan och skulden. Efter friande dom i ett våldtäktsmål i Umeå tingsrätt 2013 startade bland andra Vanessa Marko, Ida Östensson och Nathalie ”Cleo” Missaoui Fattakampanjen, som bidrog till tillsättandet av sexualbrottskommittén året därpå. Under brinnande Metoo blev Fittjamålet mycket uppmärksammat, då samtliga fem män som åtalats för att ha våldtagit en kvinna friades.

Det finns av allt att döma en lång tradition av feministisk aktivism och debatt i Sverige. Den tratidionen har i min mening både förstärkt och blivit förstärkt av vad som nu kallas Metoo-rörelsen. Därmed inte sagt att alla svenskar utger sig för att vara feminister.

I enkätundersökningen Ungdomsbarometern från år 2016 fick ungdomar svara på vilka fem ord de mest identifierade sig med. Unga kvinnors val var feminist, antirasist, hundmänniska, miljövän och storstadsmänniska. Unga män valde gamer, sportfantast, prylnörd, datanörd och träningsfreak. Det verkar alltså finnas en diskrepans mellan unga kvinnor och män i fråga om hur mycket de identifierar sig som feminister. Ändå är det anmärkningsvärt att unga kvinnor i Sverige framförallt identifierar sig som feminister. Det tyder på att jämställdhet och feminism inte kommer att få mindre betydelse i Sverige – tvärtom.

Metoo har slagit igenom i Sverige som en förlängning av många års folkrörelsearbete för att påverka jämställdhetspolitik och debatten kring sexualbrott. Den resan är inte klar, eftersom mäns våld mot kvinnor och andra aspekter av könsmaktsordningen fortfarande existerar. Rörelsen har ändå nått stora feministiska landvinningar genom att på bred front mobilisera till att sexuella övergrepp mot kvinnor synliggörs, diskuteras och ifrågasätts. Oavsett vad som följer är det uppenbart att Sverige var redo för Metoo.

Referenser

Tollin, K. (2011). Sida vid sida : En studie av jämställdhetspolitikens genealogi 1971-2006. Stockholm: Bokförlaget Atlas.

Vogel, J., Amnå, E., Munck, I., & Häll, L. (2003). Föreningslivet i Sverige. Stockholm: Statistiska centralbyrån.