”Att gestalta kön” var ett projekt kring genusfrågor som genomfördes 2007-2009 vid högskoleutbildningar för skådespelare, musikalartister och mimare. Enligt Anna Lund, forskare i sociologi, kan projektet ses som en föregångare till #metoo-rörelsen i Sverige. Men vilka känslor väckte projektet hos studenter och lärare? Och vilken typ av motstånd mötte projektet från de deltagare som var kritiska? I en ny studie har Anna Lund undersökt det motstånd mot feminism och genusperspektiv som kom fram under projektets gång.
Projektet ”Att gestalta kön” involverade både studenter och lärare. Det initierades av regissören Carolina Frände och leddes av Gunilla Edemo och Kristina Hagström Ståhl. Syftet var att problematisera genus och kön ur olika perspektiv för att bidra till medvetna konstnärliga gestaltningsval. Enligt Anna Lund, som jobbade som extern forskare i projektet, kan hennes analys av projektet användas som ett sätt att förstå de blandade reaktioner som #metoo-rörelsen fick i Sverige – och även den backlash och det motstånd som den senare mötte.
Studien ”’I feel sorry for them and I should do something, but I don’t.’ Spatial imaginaries and resistance to feminist change in the dramatic arts” bygger på ett forskningsprojekt som arbetat med olika metoder som deltagande observationer, intervjuer, enkäter och dokumentanalys. Resultaten pekar på fyra olika teman av motstånd mot projektet:
1. Arbetslöshet
Projektet problematiserade den överordnade plats i hierarkin som män har inom scenkonst. En tidigare kartläggning visar att kvinnor inom teatern varit arbetslösa 21 procent av sin tid på arbetsmarknaden, och män endast 4 procent av samma tid. Enligt Anna Lunds studie var manliga studenter väl medvetna om att arbetsmarknaden hade gynnat dem hittills, inte minst genom att många ledande roller traditionellt är skrivna för och gestaltas av cis-män. Om det skulle ske en utveckling där dessa roller också ges till andra än cis-män, kan det leda till att mäns situation på arbetsmarknaden försämras.
När sådana ojämlikheter gjordes synliga i ”Att gestalta kön”, upplevdes detta av en del män som ett hot vilket ledde till motstånd mot projektet. Synliggörandet och dess konsekvenser kunde ju innebära en kostnad för dem både känslomässigt och ekonomiskt. Känslomässigt eftersom det innebar en omställning för deras identitet på scen, och ekonomiskt eftersom det kunde leda till att de behövde ge upp en roll till en kvinna och därmed bli arbetslösa.
2. Heteronormativitet
Den andra typen av motstånd handlade om rädsla och ilska inför hur projektet problematiserade kroppar och utrymme på scen. Exempelvis var en kvinnlig student som intervjuades till en början positiv till projektet, så länge det bara handlade om jämställdhet mellan könen på högskolan och inom teaterindustrin på ett generellt plan. Men när det börjar handla om normkritiska perspektiv blev hon kritisk och arg.
Under en övning fick deltagarna till exempel dansa på scen och växla mellan feminint och maskulint kodade rörelsemönster, eller blanda ihop dem i en och samma kropp. Projektet tog också upp queerteoretiska perspektiv och sexualitet ur olika perspektiv.
Den typen av övningar uppfattade denna kvinnliga student som att projektet blandade ihop privatliv och scenkonst på ett sätt som hon inte uppskattade. Hon upplevde att heteronormativiteten kritiserades inte bara på scen, utan också hemma och i privatlivet vilket provocerade henne. Skulle det nu inte längre vara tillåtet för henne att vara kvinna på sina egna villkor? Motståndet handlade här om ett behov av att säkra sin självständighet som individ som upplevdes hotat.
3. Brist på konstnärlig frihet
Ökad medvetenhet om genus och könsroller skulle enligt projektet leda till utveckling och frigörelse. Men en manlig student som intervjuas i Anna Lunds studie upplevde motsatsen. Han berättade att han blev störd i sitt arbete på scenen och kände sig fångad av projektets problematiserande. Han menade på att projektet gjorde att han censurerade sig själv, eller tvekade innan han använde sexistiska ord i en improvisation. Detta av rädsla för att det skulle problematiseras och kritiseras nu.
På så sätt menade han att han hans konstnärliga frihet blev hotad av ”Att gestalta kön”. Detta är också ett vanligt argument mot jämställdhetsarbete som en del konstnärer använder, menar Anna Lund. Studentens strategi för motstånd mot projektet blev att helt enkelt vara passiv i projektet, en strategi han delade med många andra manliga studenter.
4. Mästarrollen
Mästarrollen inom teaterläraryrket har traditionellt varit reserverad för eller förknippad med män. Manliga teaterlärare har förkroppsligat den kunskap som ska vidarebefordras till teaterelever, skriver Anna Lund. När den kunskapen problematiseras genusteoretiskt uppstår en situation där mästarens självklara sätt att använda utrymme på destabiliseras – deras förkroppsligade kunskap räcker inte till och de måste börja arbeta för att förtjäna sin status.
Analysen av motståndet mot ”Att gestalta kön” visar alltså på vilka hinder för feministisk förändring som finns inom scenkonsten. Scenkonsten har historiskt gett män fördelar både på scenen och utanför scenen vilket bidragit till en självklar känsla av makt och status.
En viktig slutsats som Anna Lund drar är att studien kan öka vår förståelse för hur människor både uppfattar och förändrar vilka utrymmen som finns när det gäller jämställdhet i samhället. När maktens fördelar görs synliga kan det uppstå en rädsla för att förlora ett utrymme som tidigare tagits för självklart. Detta kan i sin tur göra att människor uppfattar att deras handlingsutrymme minskar, att framtidsdrömmar hotas och att den vi är i andras ögon behöver omdefinieras. Rädsla för eller motstånd mot förändring ger alltså ledtrådar till var våra egna intressen befinner sig. Det innebär att känslor spelar större roll i förändringsprocesser än vad vi kanske tror.
Projektet ”Att gestalta kön” förde också med sig mycket gott. Sexuella trakasserier under studenters praktikperioder uppdagades och blev till en kollektiv angelägenhet. Studenter och lärare utvecklade även ett språk för att gestalta och kritiskt granska iscensättningen av kön.
Referens
Lund, A. ”‘I feel sorry for them and I should do something, but I don’t.’ Spatial imaginaries and resistance to feminist change in the dramatic arts”, Emotion, Space and Society, DOI: https://doi.org/10.1016/j.emospa.2018.12.003
Se även:
Lund, A. (2013). ”Staging gender: the articulation of tacit gender dimensions in drama classes in a Swedish context.” Gender and Education. 25(7), 907-922. DOI: https://doi.org/10.1080/09540253.2013.860430
Lund, A. (2009). ”’Men det är klart att det finns skit.’ Att gestalta kön på och av scenen.” i Edemo, G. & Engvoll, I. (red). Att gestalta kön. Berättelser om scenkonst, makt och medvetna val. Stockholm: Teaterhögskolan i Stockholm, s. 171-213.
Socio(b)log 